"Det känns som om Jesus är en sträng domare som inte vill ha något med mig att göra!"
Citat
ur Kristi dyra återlösningsverk. Martin Luther, BV-förlag, 1977.
Guds stora barmhärtighet och vårt tvivel
"Du är nog böjd att tro och låter ganska lätt övertyga dig om att Kristus, Guds Son, är utgiven för Petri, Pauli och andra heligas synder. Dem anser du värdiga en sådan nåd.
Däremot är det ganska svårt för dig att för egen del, såsom en fattig, ovärdig och fördömelsevärd syndare, av hjärtat tro och utan all ovisshet och tvekan säga, att Kristus Guds Son, är utgiven för dina synder, som är många och dessutom stora
och svåra, då du ju aldrig varit värd en sådan nåd. - Detta är, säger jag, mycket svårt. Ja, det vållar stor möda...
...Det är ganska lätt att sådär i allmänhet berömma Kristi godhet och välgärningar och säga att han har utgivit sig själv för våra synder, så länge det är tal om
deras, som varit sådant värdiga och som förtjänat det med sin heliga vandel. Men när man skall böja tungan och säga att han är död för allas våra synder, mina, dina och hela världens synder, då tvekar man, ryggar tillbaka och törs inte träda Gud
under ögonen.
Människan kan inte förmå sitt hjärta att tro att en sådan skatt blir henne skänkt av bara nåd, genom Kristus, utan all egen förtjänst och värdighet. Därför vill hon inte
heller ha något med Gud att göra, förrän hon fått det därhän att hon är alldeles ren och fri från synden. Och fast hon läser eller hör detta språk: 'Kristus har givit sig själv för våra synder' eller andra ord med samma innehåll, så förstår
och uttyder hon dock ordet 'våra' på det sättet att hon inte tillämpar det på sig själv, utan menar att det är sagt om andra, som är heliga och värda en sådan nåd. Själv menar hon sig inte kunna bli delaktig av en så stor nåd, förrän hon först
förtjänat den med sina goda gärningar och gjort sig värdig den.
Detta är en dåraktig och skadlig fromhet, som kommer av att människan inte förstår och erkänner vare sig syndens förskräckliga makt eller storheten i Guds barmhärtighet. Hon
vill tvärtom gärna, att synden inte skulle vara så stor och förskräcklig som Skriften säger att den är, och hon talar om den, som om den vore ett litet och obetydligt sår, som man lätt utan Kristi hjälp skulle kunna råda bot för." (Sid 19-20).
Uppmaning att tillägna sig Kristi försoningsverk, även under den svåraste anfäktelse.
"Så betänk nu detta och rusta dig med flit, så att du är beredd att med förtröstan säga: Kristus, Guds Son, är utgiven inte för rättfärdiga och heliga utan för
orättfärdiga och syndare, inte bara då du fri från anfäktning är väl tillfreds med ditt samvete, utan också när du i högsta nöd och fara måste kämpa med synden och döden, när ditt samvete med förskräckelse kommer ihåg dina begångna synder
och Satan på fullt allvar träder dig under ögonen och med all makt överfaller dig med dina synders stora myckenhet för att liksom dränka dig i en syndaflod och skrämma och jaga bort dig från Kristus och till slut föra dig till förtvivlan!" (Sid 24).
Håll fast vid den rätta bilden av Kristus
"Jag vet ganska väl, varför jag så ivrigt förmanar att man av Pauli ord skall lära känna Kristus rätt och väl. Ty Kristus är inte alls sådan att han fodrar eller vill ha något
av oss. Tvärtom är han en försonare, som har försonat alla människor i hela världen med Gud. Om du alltså är en syndare (vilket vi i sanning alla är, och vi är större syndare än vi tror och förstår), så gör inte, för allt det som är dig
heligt och kärt, Kristus till någon sträng domare, som sitter på regnbågen, vredgas mot syndare och vill fördöma dem! På det sättet har man i påvedömet betraktat Kristus. Men gör inte det, för då måste du förskräckas för honom och förtvivla.
Fatta honom istället i hans egen rätta gestalt, så att du erkänner honom vara Guds och jungfru Marias Son, som har utgivit sig själv för hela världens synder, inte för att förskräcka,
långt mindre för att förkasta och fördöma bedrövade och nedslagna samveten, utan för att man vill upprätta dem från synd och död, styrka och trösta dem i all ångest och nöd samt göra dem rättfärdiga och saliga...
...Håll fast vid den rätta bilden av Kristus, nämligen att han till sitt egentliga väsen ingalunda är någon Moses, han är inte någon fångvaktare eller bödel, utan en
medlare, som har utgivit sig själv, icke på grund av vår förtjänst, helighet, rättfärdighet, vår ära och vårt fromma liv, utan för våra synders skull. Håll envist fast vid att han därigenom har försonat oss arma syndare med Gud och förvärvat
oss nåd, rättfärdighet, evigt liv och salighet. Även om Kristus stundom utlägger lagen, så är inte det hans egentliga och rätta ämbete, vartill Fadern sänt honom." (Sid 31).
Djävulen kan förvränga den sanna bilden av Kristus, till och med genom Kristi egna ord.
"[Djävulen] får måhända tag i ett språk ur den heliga Skrift, t.ex. något hotelseord av Kristus, och med det ger han vårt hjärta i ett ögonblick, innan vi märker det,
en så hård och snabb stöt att vi inte blott mister all tro och tillförsikt till Kristus, utan också blir förskräckta för honom och övertygade om att den som inger oss sådana tankar är den rätte Kristus, då det likväl är själva den lede djävulen.
...Han förehåller oss kanske någon Kristi hotelse, avsedd att förskräcka de ogudaktiga, som t.ex. ordet: 'Om I icke bättren eder, skolen i sammalunda förgås.' (Luk. 13:3) På
så sätt förstör han den rätta kunskapen om Kristus med sitt gift och åstadkommer att även om vi tror att Kristus är vår medlare och frälsare, vårt hjärta ändå håller honom för att vara en gruvlig tyrann och fångvaktare."
Den rätte Kristus.
"Han är tvärtom den som hjälper upp de fallna, tröstar de förskräckta, tar dem till nåd och försonar dem med Gud. Vore han inte det, skulle Paulus tala osanning, när han säger
att Kristus har utgivit sig själv för våra synder.
När jag så förställer mig Kristus, målar jag honom rätt. Då omfattar och har jag den rätte Kristus, sådan han skildrar sig själv. Då låter jag också alla höga tankar,
alla oroande och svåra invändningar om hans gudomliga majestät och härlighet fara, håller mig fast vid Kristi mandom, i vilken det inte alls finns något skrämmande, utan idel vänlighet och glädje, och lär så genom honom att känna Fadern. Därigenom
uppgår för mig ett sådant ljus och en sådan kunskap att jag med visshet vet, vem Gud är och hur han är sinnad, vad jag själv är, vad alla varelser är och vilken illfundighet och ondska, som är i djävulens rike." (Sid 36).
Skriv
ut sidan.
Tillbaka
till bibelstudier.nu