"Gud dömer ju enligt lagen, hur kan det då finnas något hopp?"

Om skillnaden mellan Lag och Evangelium. Citat ur Stora Galaterbrevskommentaren. Martin Luther, SkeabVerbum

Den passiva rättfärdigheten.

"rättfärdigheten framför andra, trons rättfärdighet, som Gud genom Kristus tillägnar oss utan gärningar, är varken borgelig eller ceremoniell, och icke heller består den i ett uppfyllande av Guds lag eller över huvud i våra gärningar. Den är något helt annat, en rent passiv rättfärdighet, liksom de förut nämnda äro aktiva. Här är det icke fråga om att vi handla eller giva Gud något, utan vi stå rent mottagande och låta en annan verka i oss, nämligen Gud. Därför finner jag det lämpligt att kalla trons rättfärdighet eller den kristna rättfärdigheten passiv. Detta är en hemlig och fördold rättfärdighet, som världen icke förstår och som de kristna själva icke rätt kunna fasthålla. I frestelserna fatta de den blott med svårighet. Därför måste den ständigt inskärpas och övas genom att träget praktiseras. Den som icke kan fatta eller fasthålla den i anfäktelser och samvetsångest kan icke bestå. Ty det finnes ingen annan så fast och säker tröst för samvetena som denna passiva rättfärdighet." (Sid 18). 

 

De kristnas förhållande till lagen och nåden. 

"Men för världen ter det sig besynnerligt och oerhört att man lär de kristna att glömma lagen och inför Gud leva som om det icke alls funnes någon lag. Ty om man icke glömmer lagen och uteslutande riktar sina tankar på nåden, som om ingen lag funnes utan allt vore idel nåd, kan man icke bliva frälst. 'Ty vad som kommer genom lagen är kännedom om synden' (Rom. 3:20). I världen däremot böra lagen och gärningarna så drivas, som om det alls icke funnes något löfte eller någon nåd, detta med hänsyn till de hårdnackade, övermodiga och tygellösa, som icke böra få en aning om något annat än lagen, för att de må skrämmas och förödmjukas. Ty lagen är given till att skrämma och döda de förhärdade och till att sätta den gamla människan i arbete. Bådadera, lagen och evangeliet, böra delas rätt, enligt apostelns ord, 2 Tim. 2:15.

...Ty köttet eller den gamla människan höra samman med lag och gärningar, liksom anden eller den nya människan hör samman med löftet och nåden." (Sid 19-20).

 

I Nådens rike behöver vi inte veta av någon samvetsångest.

"Är det då så, att vi ingenting göra eller verka för att ernå denna rättfärdighet? Jag svarar: Ja, ty denna rättfärdighet består i att ingenting göra, ingenting höra, ingenting veta om lagen eller om gärningarna utan veta och tro endast detta, att Kristus gått till Fadern, att han tagits ut ur vår åsyn och sitter på Faderns högra sida i himmelen, icke såsom domare utan såsom av Gud gjord till vår vishet, rättfärdighet, helgelse och förlossning (1 Kor. 1:30), med ett ord, att han är vår överstepräst, som manar gott för oss och regerar över oss och i oss genom nåden. Där skönjes ingen synd och förmärkes ingen förskräckelse, inga samvetskval. Där denna kristna rättfärdighet härskar, kan det icke bli fråga om någon synd. 'Ty där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse' (Rom. 4:15). Då alltså här icke finnes plats för någon synd, finnes förvisso icke heller något samvete, någon förskräckelse eller bedrövelse. Därför kan Johannes säga: 'Var och en som är född av Gud, han gör icke synd' (1 Joh. 3:9). Men om samvetsångest finnes, är det ett tecken på att man förlorat nådens rättfärdighet ur sikte, att Kristus är förmörkad, så att han icke synes. Men där Kristus verkligen är synlig, där måste råda en hel och fullkomlig glädje i Herren, och hjärtat måste ha frid." (Sid 21)

Lagens och den passiva rättfärdighetens funktioner i detta livet.

"Så gäller bådadera i detta livet. Köttet anklagas, kommenderas, bedrövas och förkrossas genom lagens aktiva rättfärdighet, men anden regerar, är glad och salig genom den passiva rättfärdigheten." (Sid 22).

Kristi seger.

"Hans seger är alltså en seger över lagen, synden, vårt kött, världen, djävulen, döden, helvetet och allt ont, och denna sin seger har han givit oss." (Sid 32).

"Därom vet världen intet".

"Våra två djävlar, som plåga oss, äro synden och samvetet, lagens kraft och syndens udd (1 Kor. 15:56). Dessa båda vilddjur har Kristus besegrat och förtrampat både i denna världen och i den tillkommande. Därom vet världen intet." (Sid 36).

 

Det anklagade samvetet.

"Men den som icke skakar av sig tanken på synden utan kvarhåller den och plågar sig med sina grubblerier över hur han skall kunna reda sig i egen kraft, eller den som vill vänta litet, tills samvetet kommit till ro, han faller i Satans snara (som denne utlägger i avsikt att fånga människorna), fördärvar sig själv genom sin grämelse och blir till sist ömkligen besegrad. Ty djävulen slutar icke att anklaga samvetet. Den listige ormen förstår sig utmärkt på att framställa Jesus Kristus, vår medlare och frälsare, såsom lagstiftare och fördömande domare." (Sid 44-45)

De troendes fria handlande

"Så överlämna vi det åt vars och ens fria val att anlägga eller avlägga munkkåpa, att inträda i eller övergiva kloster, att äta kött eller grönsaker, blott det sker i frihet och icke får såra samvetet, såsom ett kärlekens föredöme, icke som en trossak, och blott vederbörande vet, att intet sådant duger som tillfyllestgörelse för synder eller till att förtjäna nåd." (Sid 84).

Det mänskliga förnuftets självrannsakan och evangeliets sanning. 

"Men det sanna evangeliet är, att gärningarna eller kärleken icke äro trons prydnad eller fullkomning, utan att tron i och för sig är Guds gåva och Guds verk i hjärtat, och att den rättfärdiggör, därför att den griper om Frälsaren Kristus själv. Det mänskliga förnuftet har lagen till sitt föremål: detta har jag gjort, det har jag icke gjort. Men tron i sin egentliga funktion har absolut intet annat föremål än Jesus Kristus, Guds Son, utgiven för världens synder. Den ser icke på kärleken, den säger icke: Vad har jag gjort? Vilka synder har jag begått? Vilka förtjänster har jag förvärvat? Utan den säger: Vad har Kristus gjort? Vad har han förtjänat? Då svarar evangelii sanning: Han har återlöst dig från synden, djävulen och den eviga döden. Tron inser alltså, att i denna person, Jesus Kristus, har hon syndernas förlåtelse och evigt liv." (Sid 86).

Guds lag är helig, men rättfärdiggör dock icke människan.

"Men lagen är gudomlig och helig, säger någon. Ja, den skall visst ha den ära, som den tillkommer. Men ingen lag, den må vara än så gudomlig och helig, får lära mig, att jag genom den skall vinna rättfärdighet och liv. Jag går med på att den lär mig, att jag skall älska Gud och nästan, att jag skall leva i kyskhet och tålamod o.s.v. Men den skall icke visa mig, hur jag skall befrias från synderna, djävulen, döden och helvetet. I den angelägenheten skall evangeliet rådfrågas och höras". (Sid 88).

Att rätt skilja mellan lag och evangelium.

"Därför må den som väl förstår att skilja evangelium från lag tacka Gud och veta, att han är teolog. Jag har säkert icke ännu lärt mig att i frestelsen upprätthålla denna skillnad så som jag borde. De skola nämligen skiljas på det sättet, att evangelium förlägges till himlen och lagen till jorden. Evangeliets rättfärdighet skall benämnas himmelsk och gudomlig, lagens jordisk och mänsklig. Och dessa båda skola skiljas från varandra lika skarpt som Gud skilt himlen från jorden, ljuset från mörkret, dagen från natten. Evangeliets rättfärdighet skall vara ljuset och dagen, lagens åter mörkret och natten. Gott vore, om vi kunde skilja dem ännu längre från varandra. När det alltså gäller tron, den himmelska rättfärdigheten och samvetet, skall lagen helt och hållet uteslutas och lämnas kvar på jorden. Gäller det gärningar, må gärningarnas eller lagrättfärdighetens lampa tändas i natten. Så skall evangeliet och nådens oförlikneligt strålande sol lysa om dagen och lagens lampa om natten. Så bör man även i känslan eller stämningen skilja mellan de båda, så att samvetet, som förskräckes, då det förnimmer sin synd, tänker: Nu är du på jorden, där skall åsnan arbeta, tjäna och bära den börda, som lagts på henne. Det är, kroppen med dess lemmar skall vara lagen underlagd. Men när du stiger upp i himlen, skall du lämna åsnan med dess börda på jorden. Ty samvetet har intet att göra med lag, gärningar och jordisk rättfärdighet. Så stannar åsnan i dalen, men samvetet stiger med Isak upp på berget utan att veta något alls om lag och gärningar, med blicken fäst uteslutande på syndernas förlåtelse och den rena rättfärdighet, som erbjudes och gives i Kristus.

I samhällslivet åter skall lydnaden mot lagen genomdrivas med största stränghet. Där måste man glömma evangeliet, samvetet, nåden, syndernas förlåtelse, den himmelska rättfärdigheten, Kristus, och icke veta av något annat än Mose, lagen och gärningarna. På det sättet skola lag och evangelium skiljas så långt som möjligt från varandra, så att vardera förbliver inom sina gränser. Lagen skall hålla sig utanför himlen, d.v.s. utanför hjärtat och samvetet. Å andra sidan skall den evangeliska friheten hålla sig ifrån jorden, d.v.s. från kroppen och dess lemmar. Så snart alltså lagen och synden stiga upp i himlen, det är, i samvetet, skola de utan vidare utkastas därifrån, ty då bör samvetet icke veta något om lag och synd utan endast om Kristus. Å andra sidan, då nåden och friheten komma till jorden, det är, till kroppen, skall man säga: Du bör icke uppehålla dig i det kroppsliga livets smutsiga svinhus, du hör hemma där uppe i himlen.

...Denna punkt om skillnaden mellan lag och evangelium är ytterst nödvändig att känna till, eftersom den innehåller en sammanfattning av hela den kristna läran. Därför må var och en med flit lära sig att väl skilja lag från evangelium icke med ord endast utan även i känslan och erfarenheten, d.v.s. i hjärta och samvete. Att i ord uppdraga skillnaden är ju icke svårt. Men då det kommer till praktiken, finner man, att evangeliet är en sällsynt och lagen en trägen gäst i samvetet, ty det är vant vid lagen och syndakänslan, och den förnimmelsen understöder också förnuftet." (Sid 107-108).

 

Att söka nåden genom gärningar är att hopa synd på synd.

"Ju heligare skrymtare och verkhelgon någon är, desto värre fiende är han till Kristi evangelium.

...den sanna kristendomen lär, att människan först genom lagen inser sig vara en syndare, för vilken det är omöjligt att göra någon god gärning.

...Att vilja förtjäna nåden genom handlingar, som gå före nåden, är därför att vilja försona Gud med synder. Och det är samma som att lägga synd till synd, att håna Gud och utmana hans vrede." (Sid 116).

 

Kristus är närvarande i tron.

"Så är Kristus trons föremål, vad säger jag, icke dess föremål, utan Kristus är så att säga närvarande i själva tron. Tron är alltså ett slags kunskap eller ett mörker, som ingenting ser, och likväl tronar Kristus i detta mörker, fattad av tron...

...Tron rättfärdiggör alltså, emedan den griper om och äger denna skatt, nämligen den närvarande Kristus. Men på vilket sätt han är närvarande kan man icke göra sig en föreställning om, emedan där råder mörker, som jag sagt. Men där hjärtats sanna förtröstan är, där är Kristus tillstädes i själva mörkret, i tron. Och det är för denna inneboende rättfärdighets skull, som människan rättfärdiggöres, icke för kärlekens skull, som sofisterna mena. Kort sagt, liksom sofisterna hävda, att det är kärleken som formar och färgar tron, så hävda vi, att det är Kristus som formar och färgar tron eller är dess väsen (form). Alltså är den med tron fattade och i hjärtat boende Kristus den kristna rättfärdigheten, för vars skull Gud anser oss rättfärdiga och giver oss det eviga livet." (Sid 119).

  Den sanna boten börjar med fruktan för Guds dom, som gör plats för Herrens evangelium.

"Men när människan så förödmjukats genom lagen och bragts till självkännedom, är hon verkligt botfärdig. Den sanna boten börjar nämligen med fruktan för Guds dom. Och hon ser sig vara en så stor syndare, att hon icke av egen kraft, genom egna övningar eller gärningar kan befrias från sina synder. Då först förstår hon rätt, vad Paulus menar, då han säger, att människan är syndens slav och fånge, att Gud inneslutit allt under synd och att hela världen står med skuld inför Gud.

...Då suckar hon: Vem kan hjälpa mig? Ty när lagen på detta sätt förskräcker människan, förtvivlar hon helt om sina egna krafter, hon ser sig suckande om efter Medlarens och Frälsarens hjälp. Då kommer i rätt tid evangeliets frälsningsbringande ord och säger: 'Var vid gott mod, min son; dina synder förlåtas dig' (Matt. 9:2). Tro på Jesus Kristus, som är korsfäst för dina synders skull o.s.v. Känner du av dina synder, skall du icke betrakta dem som dina utan kom ihåg, att de överförts på Kristus, genom vars sår du blir helad (Jes. 53:5)." (Sid 120).

Om de goda gärningar som följer den passiva rättfärdiggörelsen. 

"Sedan vi på detta sätt hava undervisat om tron på Kristus, undervisa vi också om goda gärningar. Emedan du genom tron har gripit Kristus, genom vilken du är rättfärdig, skall du nu gå åstad och älska Gud och din nästa. Åkalla Gud, tacka, prisa, lova och bekänn honom, tjäna din nästa och gör väl mot honom, sköt din kallelse! Detta är verkligt goda gärningar, som härflyta ur en sådan tro och ur hjärtats glädje över att vi för intet fått syndernas förlåtelse genom Kristus.

Vad människan sedan måste underkasta sig av kors och lidanden bär hon med tålamod. Ty det ok som Kristus pålägger är milt, och hans börda är lätt (Matt. 11:30). Ty då synden är förlåten och den kristne befrias från samvetskvalens börda kan han lätt uthärda allting. I hans inre är allt milt och ljuvligt, och därför gör och lider han villigt allt. Men för den egenrättfärdiga människan är allt vad hon gör och lider tungt och besvärligt, emedan hon gör det motvilligt." (Sid 121-122).

 

Den heliga Anden som människan har genom sin tro, driver henne till goda gärningar.

"Vi fastslå alltså med Paulus, att vi rättfärdiggöras ensamt genom tron på Kristus, utan lagen och dess gärningar. Men då människan är rättfärdiggjord genom tron och redan i tron äger Kristus och vet honom vara hennes rättfärdighet och hennes liv, då är hon förvisso icke onyttig utan ett gott träd, som ger god frukt, emedan hon på grund av sin tro har den helige Ande. Och där Anden är, där tillåter han icke människan att gå sysslolös utan driver henne till alla slags fromma övningar, till att älska Gud, till att visa tålamod i bedrövelser, till åkallan och tacksägelse, till kärleksbevisning mot alla människor." (Sid 138).

 

Lagen som den kristne dött bort ifrån.

"Att dö bort från lagen är att icke låta sig bindas av någon lag utan vara fri från lagen och icke veta av den. Den som vill vara levande inför Gud bör alltså sträva efter att befinnas vara utanför lagen. Han skall med Kristus gå ut ur graven. Soldaterna häpnade, då Kristus hade uppstått ur graven. Även de som sågo Jairi dotter uppväckas häpnade. Så häpnar också det mänskliga förnuftet och den mänskliga visheten och blir till dårskap, då den hör, att vi icke bli rättfärdiggjorda, om vi icke äro döda från lagen, ty förnuftet kan icke fatta detta.

...Då Kristus uppväckts, öppnas den grav i vilken han legat död, och befinnes tom, eftersom han försvunnit. På samma sätt, då jag tror på Kristus, uppstår jag med honom och dör från min grav, d.v.s. från lagen, som höll mig fången. Lagen är redan tom, jag har undkommit mitt fängelse och min grav, d.v.s. lagen. Därför har den icke längre någon rätt att anklaga mig och hålla mig bunden, ty jag är uppstånden." (Sid 141).

 

---

Skriv ut sidan.  

Tillbaka till bibelstudier.nu