Det svenska ordet »profet» kommer av det grekiska ordet protä'täs, som betyder »talesman för en annan». Detta ord används i Nya testamentet och i den gamla grekiska översättningen av Gamla testamentet (Septuaginta) som beteckning på den person, som i Gamla testamentets hebreiska text kallas nabi. [0]

Har då de gamla grekiska översättarna förstått GT rätt, när man menat att en nabi betecknar en person, som är en talesman för en annan? De sammanhang där ordet nabi förekommer kan avgöra den frågan. Det får här räcka med något exempel. [1]

I 2 Mos. 4 får vi veta att Mose inte var någon talför man. Han behövde en talesman, dvs en person som talar de ord som han själv annars skulle ha sagt med sin egen mun. Så låter Gud Mose få sin broder Aron som sin talesman. Aron skall inte tala egna ord och funderingar (v. 15) utan endast vara för Mose »såsom mun» (v. 16). I denna egenskap såsom mun eller talesman åt Mose betecknas Aron i 2 Mos. 7:1 såsom en nabi (profet) i förhållande till Mose; Mose, som lägger sina ord i Arons mun (4:15), blir då i förhållande till Aron »såsom Gud» (4:16). Ty Gud är den som lägger sina ord i profetens mun (se t.ex. Jer. 1:9). [2]

Ordet nabi (profet) betecknar sålunda den person, som är en talesman för en annan, som är en annans mun. Munnen är inte det organ som tänker ut orden utan endast redskapet för ordens framsägande. Det är den som profeten är en talesman för som avgör vad som skall sägas. När Mose lägger sina ord i Arons mun, handlar han precis så som Gud gör gentemot sina profeter. [3]

Det är följaktligen naturligt för en Herrens talesman att beteckna sig själv som »Herrens mun» (se Jes. 1:10, 40:5). När profeten har talat, har Herrens mun talat. Herren själv talar genom profetens mun. Profeten inleder därför ofta sitt tal med orden: »Så säger Herren.» När folket hör profetens ord, hör de samtidigt Herren själv, »Herrens röst». Därför kan det omväxlande heta »profetens ord» och »Herrens röst». I t.ex. Jer. 7:23ff kan vi se hur profeternas ord och »Herrens röst» betecknar samma sak. Det folk som inte ville höra »Herrens röst» (v. 24, 26, 28) är det folk som inte ville lyssna till »mina tjänare profeterna» (v. 25). När Herren talar genom sin talesman (profet) Haggai år 520 f. Kr., så som det berättas i Hagg. 1, är det på en gång profeten Haggai och »Herren Sebaot» som talar (Hagg. 1:5, 7). Om profetens tal står det i 1:12 att man »hörde Herrens, sin Guds röst och profeten Haggais ord». Översättningen kan här ge intryck av att man hörde två olika saker. Men »Herrens, sin Guds, röst» och »profeten Haggais ord» betecknar samma sak. I hebreiskan skriver man ofta ett »och» (hebr. waw) mellan två parallella led, även när det andra ledet står som en närmare förklaring till det första ledet. Detta »och» kan kallas waw explicativum (förklarande »och») och kan översättas med »nämligen» eller »dvs» (se vidare nedan, s. 43). Grundtextens mening är sålunda: man »hörde Herrens, sin Guds, röst, dvs profeten Haggais ord». [4]

Termen nabi

Vi har ovan kunnat konstatera att termen profä'täs »talesman för en annan» på ett träffande sätt klargör vad som menas med en nabi, en profet. Emellertid har forskarna länge haft svårigheter att kunna förklara grundbetydelsen i den hebreiska termen nabi. Man har länge varit oviss om vilken verbstam som detta ord är bildat av. De som menat att profetismen haft sin upprinnelse i extatiska grupper har gissat på förekomsten av en verbstam, som haft betydelsen »uppföra sig okontrollerat» eller »framspotta». Termen nabi skulle då beteckna en extatisk person. Detta är emellertid en helt grundlös gissning. Numera anses mera allmänt att ordet nabi är besläktat med den akkadiska verbstammen nabu, som betyder »kalla». När det i akkadiska texter står nibit om konungen, betyder det att han fått en gudomlig kallelse, att han företräder den som kallat honom. Grundbetydelsen i det hebr. ordet nabi är därför sannolikt »en som är kallad av Gud», en som företräder en annan. [6]

Termen »mal'ak»

Den som är kallad eller sänd av Gud att förkunna vad Herren uppenbarar (»gå åstad vart jag än sänder dig, och tala vad jag ,än bjuder dig», Jer. 1:7) kan också betecknas med termen mal'ak som betyder »sändebud», »ängel». Så kallas profeten Haggai i Hagg. 1:13 för »Herrens ängel» eller »Herrens sändebud» (mal'ak JHWH), och profeten Malaki bär ett namn, som just betyder »min ängel», »mitt sändebud». Ty profeten är ju sänd av Gud som Herrens talesman, Herrens mun. [8]

Också prästen kan kallas för »Herrens ängel» eller »Herrens sändebud», ty också han har ju kallelsen eller uppdraget att endast bära fram Guds undervisning, inte sitt eget hjärtas tankar. »Ty prästens läppar skall förvara kunskap, och gudomlig undervisning skall man hämta ur hans mun; han är ju Herren Sebaots sändebud (mal'ak)» (Mal. 2:7). Jämför beteckningen »församlingens ängel» i Upp. 2 och 3. [9]

Guds man och Andens man

Herrens profet kan också betecknas som en gudsman eller »Guds man». »Guds ord kom till Guds man Semaja» (1 Kon. 12:22). »En Guds man kom från Juda med Herrens ord till Betel» (1 Kon. 13:1). Den som av Herren utkorats att vara hans mun, är Guds man, en man sänd av Gud att förkunna hans ord. [11]

Att detta kan ske är ett verk av Anden. Därför är profeten också en Andens man, ty endast genom Andens ingivelse kan han tala Guds ord. Falska profeter följer sin egen ande (Hes. 13:3), sanna profeter däremot Guds Ande. När Herren varnar folket genom sina profeter, är det liktydigt med att Anden varnar det. »Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande genom dina profeters hand» (Neh. 9:30). När Herren talar till sin profet, kommer Anden över honom (Jes. 42:1) eller in i honom (inte »en andekraft», som det ofta står i KB 1917). Profeten Hesekiel säger: »När han (Herren) så talade till ,mig, kom Anden i mig och reste upp mig på mina fötter; och jag hörde på honom, som talade till mig» (Hes. 2:2). [12]

Bibeln spelar inte ut mot varandra Ordet och Anden, så som modern bibelkritik ofta gör. Ordet förutsätter Anden och en Andens man talar inte andliga ord i allmänhet utan alldeles bestämda ord, nämligen ord från Gud. Hur detta kan ske, själva inspirationsprocessens förlopp, kan vi inte på ett rationellt sätt förklara. De försök som gjorts under hänvisning till hallucinationer och dylikt, är totalt misslyckade. Bibeln ger inga detaljer om själva inspirationsprocessen. Den framställer den endast som ett Guds övernaturliga ingripande, som saknar paralleller i vanligt mänskligt skeende. [13]

Det är betecknande för ett rationalistiskt tänkande att hävda, att Bibelns lära om verbalinspirationen, dvs läran att alla profetens ord är ingenting mindre än Guds egna ord, gör profeten till en själlös robot. Bibeln lär inte att inspirationsprocessen varit mekanisk, tvärtom. Genom ett under har Guds Ande tagit profetens speciella själsförmögenheter i bruk, hans typiska dialekt och ordförråd, för att därigenom uttrycka precis det som han vill ha sagt. Att varje profetord är ingivet av Guds Ande enligt Bibeln, utesluter alltså inte en variation i stil och uttryckssätt hos de olika profeterna. Anden behärskar alla språk och stilmedel. Det är ju också han som har givit människan såväl tunga som språk. [14]

Man har också invänt att Guds upphöjda tankar inte kan förmedlas till människor medelst mänskligt språk. En sådan invändning innebär också att den gudomliga naturens fullhet inte kan rymmas i en mänsklig varelse, dvs att Kristus inte kunde vara helt och fullt Gud. Givetvis inte, om man förnekar Guds övernaturliga ingripande. Men enligt Bibeln var Kristus helt och fullt Gud, samtidigt som han var helt och fullt en människa (Kol. 2:9). Detta under är hela kristendomens grundval. Liksom det undret kunde ske, att den gudomliga naturens fullhet rymdes i människan Kristus, så kunde också det undret ske, att Guds upphöjda tankar förmedlades till oss på mänskligt språk. Och liksom Kristus som sann Gud och sann människa är en enda odelbar och syndfri person, så är profetens mänskliga ord och Guds ofelbara ord ett och detsamma, en odelbar enhet. Det går inte att skala bort Bibelns mänskliga sida och samtidigt behålla Guds rena ord. När Bibeln talar om att »Herrens undervisning är utan brist» (Ps. 19:8), avses inte det som antas bli kvar, när undervisningens mänskliga sida skalats bort, utan Herrens undervisning just så som den föreligger i de heliga skriftrullarna, från vilka intet får tas bort eller läggas till (5 Mos. 4:2, 12:32, Ords. 30:6, Upp. 22:18 f). [15]

Profeten som »skådare»

När Herren uppenbarar för profeten vad han skall förkunna, står det ofta att profeten fått »skåda» (hebr. chaza) eller »se» (hebr. ra'a) vad han nu bär fram. Därför kan en profetbok betecknas med termen chazón »det som skådats». Så börjar profeten Jesajas bok med orden chazón Jeshajáhu »det som skådats av Jesaja» och Obadjas bok med orden shazon Obadja »det som skådats av Obadja». [17]

Det profeten talar har han sålunda skådat. Jesajas bok innehåller det som Jesaja »skådade (hebr. chaza) angående Juda och Jerusalem» (Jes. 1:1) och han förkunnar det med ord, som Herren lagt i hans mun. Därför kan det heta: »Ordet som Jesaja, Amos' son, skådade angående Juda och Jerusalem» (Jes. 2:1). KB 1917 har funnit detta uttryckssätt så egendomligt att man skriver »Detta är» i stället för det ordagranna »Ordet». Profeten Amos börjar sin bok på följande sätt: »Ord av Amos - han som var bland herdarna från Tekoa - vilka han skådade angående Israel.» Också här avviker KB 1917 från grundtexten och skriver »Detta är» i stället för »Ord» (hebr. dibre, plur. av dabar). [18]

Låt oss ge ytterligare ett par exempel på hur Bibeln betonar att själva orden, som förmedlar det profetiska budskapet, är givna åt profeten i samband med själva »skådandet», uppenbarelsen. Profeten Mikas bok börjar på följande sätt: »Herrens ord, som blev till morastiten Mika..., som han skådade angående Samaria och Jerusalem.» Profeten Habackuks bok har följande rubrik: »Utsagan som profeten Habackuk skådade.» [19]

Det är sålunda naturligt att profeten kunde kallas för en chozä »skådare» eller en ro'ä »siare». Han talade ju inte vad som hade sin upprinnelse i honom själv, i hans eget hjärta (så som fallet är med den falske profeten), utan vad han skådat eller sett, vad Herren uppenbarat för honom, sådant som andra människor inte kunde »skåda». Herrens ord eller profetens ord ger sålunda en undervisning, som människorna själva är blinda för. Det är inte en undervisning som ligger i tiden, trosföreställningar som har sin upprinnelse hos människor. Det är fråga om en undervisning, som skulle ha förblivit okänd, om den inte uppenbarats av Gud, om Herren inte låtit kalla vissa människor till att bli hans »sändebud», till att skåda vad som utan Guds uppenbarelse är fördolt. Man måste därför gå till Guds ord, till profeten, för att få veta sanningen. [20]

Det vittnar därför om avfall från Gud och stor blindhet för sanningen, när människorna inte frågar efter Herrens ord. Herrens profet säger: »Ty det är ett gensträvigt folk, trolösa barn, barn som inte vill höra Herrens undervisning, utan säger till siarna: 'Se inte' och till skådarna: 'Skåda inte' åt oss vad sant är; tala till oss sådant som är oss välbehagligt, skåda bedrägliga ting» (Jes. 30:9-10). Man vill inte veta av Guds ords sanningar, som går stick i stäv med mänskliga föreställningar. Man vill att profeten själv skall bestämma över vad han skådar och endast skåda sådant som passar människan. Men Guds talesman, profeten, kan ju inte själv bestämma över vad han skådar. Han har endast att bära fram vad Gud uppenbarar för honom. Profeten Amos säger: »Sannerligen, Herren Gud gör alls intet, utan att ha uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna När lejonet ryter, vem skulle då inte frukta? När Herren Gud talar, vem skulle då inte profetera» (Amos 3:7-8). [21]

I 1 Sam. 9:9 kan vi läsa: »Tidigare sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud: 'Kom, låt oss gå till siaren (ro'ä).' Ty den som man nu kallar profet (nabi) kallade man tidigare .siare (ro'ä).» Av detta ställe ser vi att en »siare» eller »skådare» och en »profet» (nabi) är samma sak, men att termen »siare» tidigare var den vanliga termen. Ty profeten kännetecknades ju av att kunna »se» sådant, som andra människor inte kunde se. Det är också betecknande för Bibelns undervisning, att när människan tar emot den och sålunda får del av vad profeten »sett», blir hon seende, uppgår ljus för henne. »När dina ord upplåtas, giva de ljus» (Ps. 119:130). Det profetiska ordet är som ett ljus, som lyser i en dyster vildmark (2 Petr. 1:19). Den som inte aktar på detta ljus, lever i mörker och blindhet. Jämför Ps. 119:105. [22]

Bibelkritiker har menat sig i 1 Sam. 9:9 finna stöd för teorin att profetismen genomgått många utvecklingsstadier. Man har sagt att »siare» och »nabier» var två skilda profetkategorier i utvecklingskedjan och att den ena typen så småningom övergick i den andra. En sådan teori har inget stöd vare sig i 1 Sam. 9:9 eller i Skriften för övrigt. En »siare» och en »nabi» är samma sak, inte två skilda typer under en föregiven utveckling. [23]

Sann och falsk profet

Det som Gud låter den sanne profeten »skåda» är inte begränsat av tid och rum, lika litet som Gud är det. Den som öppnar profetens ögon till att se det som inte vanliga människor kan se är ju Gud, han som ser och vet allt från begynnelsen till änden. [25]

Följaktligen är det betecknande för den sanne profeten, att han kan skåda såväl den avlägsna forntiden (skapelsens morgon) som den yttersta tiden. Profeten kan också avslöja vad som försiggår på ett annat rum, flera mil bort, eller vad som rör sig i en människas inre. Likaså är den fulla gudsgemenskapen och kännedomen om Guds rådslag och vilja fördunklad för vanliga människor men uppenbarad, »skådad» av profeten. I Guds ord, »det profetiska ordet», uppenbarar Gud sitt rådslut. »Sannerligen, Herren Gud gör alls intet utan att ha uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna» (Amos 3:7). Herrens apostel (= sändebud) Paulus betygar: »Jag har inte undandragit mig att förkunna för er allt Guds rådslut (Apg. 20:27). [26]

När modern bibelforskning hävdar att Bibelns profeter endast reflekterar mänskliga trosföreställningar och sådant, som mänskligt sett var möjligt att tänka eller ana i en viss miljö, är det närmast en beskrivning av de falska profeterna. När bibelkritiker beskriver Bibelns profeter på detta sätt, har det sin grund i ett förnekande av Bibelns uppgifter och ett förnekande av Bibelns Gud. Ty lika litet som Bibelns Gud är bunden av mänskliga begränsningar, bestäms de sanna profeternas undervisning av vad människorna i deras omgivning kunde tänka, av de trosföreställningar som låg i tiden. De talar ju endast det som de hört och sett från sin uppdragsgivare, inte vad människor själva kunde räkna ut. [27]

De falska profeterna kännetecknas enligt Bibeln av att de »profeterar efter sina egna hjärtans ingivelser» (Hes. 13:2). De följer sin egen ande och inbillade eller självframkallade syner (13:3). De reflekterar de tankegångar som ligger i tiden och blir därför populära till skillnad från de sanna profeterna. De överskyler de faktiska bristerna (de är »vitmenare», Hes. 13:11) och förkunnar att »allt står väl till» (13:10), där lögn och falskhet råder. [28]

Utan att ha fått något uppdrag av Gud framträder de, som om Gud hade sänt dem, som om deras egna tankegångar var Guds ord. »Jag har inte sänt dem eller givit dem någon befallning eller talat till dem. Lögnsyner och tomma spådomar och fåfängligt tal och sina egna hjärtans svek är det de profetera för er» (Jer. 14:14). [29]

När moderna bibelkritiker har ambitionen att rationellt kunna klarlägga också Bibelns tillkomst och den bibliska undervisningens rot, kommer man att ställa Guds sanna talesmän på samma nivå som de falska profeterna. Det kan endast vara fråga om en gradskillnad, om ett bättre eller sämre budskap, men det kan inte föreligga någon artskillnad. I båda fallen måste det vara fråga om mänskliga ingivelser, människors trosföreställningar, mer eller mindre lyckade bedömningar och tankar. [30]

Hur fjärran är inte denna syn från Bibelns egen! Hur skall Bibeln rätt kunna förstås utifrån denna utgångspunkt? Kan förståelsen av det profetiska ordet bli riktig, om det ses i ljuset av vad människor vid olika tidpunkter kan ha tänkt, när det i själva verket är fråga om en undervisning som inte har sin rot i människors tankegångar, som går stick i stäv med de tankar som låg i tiden? Hur allvarligt är det inte, när de flesta teologiska högskolor och präst- och lärarseminarier domineras av den rationalistiska bibelkritiken! Utan Guds klara ljus förblir man i mörkret, blind för de sanningar som är fördolda för den naturliga människans tänkande. Så får de kristna församlingarna blinda ledare, och »om en blind leder en blind, faller de båda i gropen» (Matt. 15:14). [31]

Profetiskt perfektum

När Bibelns profeter har fått skåda sådant, som ännu hör framtiden till, använder de likväl ofta perfektum (förfluten tid) när de talar därom. Ty för profeten är ju även det framtida »perfekt», visst, fullbordat. Det som andra människor ännu ej kan se har ju redan skett inför hans ögon, i hans syn. [33]

I Jes. 9:2 (9:1 i den hebr. texten) står det ordagrant: »Folket vandrande i mörkret har sett ett stort ljus, de boende i dödsskuggans land, för dem har ett ljus lyst.» Det profeten här talar om har redan skett inför profetens ögon men inte inför andra människors. Därför ställs översättaren inför vissa svårigheter. Översätter han verbet i förfluten tid, kan läsaren tro att det är fråga om något som redan har skett också inför vanliga människors ögon. Översätter han med futurum, dvs »skall se» och »skall skina» (se KB 1917), förstår läsaren att det är fråga om en förutsägelse om vad som skall ske, men det framgår då inte att det för profetens öga redan »har hänt», att det för profeten är lika fast och visst som sådant som vi verkligen redan har skådat. [34]

Välkänd är profetian i Jes. 53 om Messias ställföreträdande lidande, som i detalj får sin fullbordan i Kristi död på korset. Profeten talar om denna framtida händelse i förfluten tid, som om den redan har ägt rum: »Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, ... genom hans sår blev det botat för oss, ... han blev gisslad och han böjde sig och öppnade inte sin mun» (53:5-7). Profeten kunde tala om det framtida, som om det redan hade skett, ty han hade i en uppenbarelse från Gud skådat alltsammans. [35]

De forskare som på förhand inte vill veta av Bibelns uppgifter om Gud och en övernaturlig uppenbarelse för profeterna, missförstår ofta dessa framtidsförutsägelser. De menar att det som profeten skådat måste också andra människor ha kunnat se. Det han talar om måste ha sin upprinnelse i inomvärldsliga företeelser. Därför menar man t. ex. att Jes. 53 måste handla om någon som profetens samtida kände till och man förnekar därför att det är fråga om en profetia om Kristi lidande (se vidare därom i S. Erlandsson, Jesaja 53, Uppsala 1972, s. 33ff). [36]

Ibland kan det vara svårt att avgöra om det är fråga om ett profetiskt perfektum eller ej, dvs om ett perfektum innebär att det som omtalas har hänt också i tiden och inte endast i profetens »syn». I Jes. 5:13 står det t. ex.: »Därför har mitt folk deporterats.» Har detta skett endast i profetens syn och ännu ej i tiden, eller har det skett också i tiden? KB 1917 översätter här, som om det ännu ej skett i tiden: »skall föras bort i fångenskap.» Andra översättningar har förfluten tid. [37]

När man förnekar Bibelns förutsägelser och hävdar att de profetiska förutsägelserna inte är verkliga förutsägelser utan har tillkommit efter det att det som omtalas redan har skett eller har börjat att ske, utgår man från en bestämd förutsättning. Man förutsätter att Bibelns förkunnelse har alltigenom naturliga och inomvärldsliga förklaringar. Den kan inte ha sin upprinnelse i Guds övernaturliga ingripande och uppenbarelse. Man förnekar att profeten kunde se in i det fördolda genom ett Guds under och att Gud överhuvudtaget gjorde under och på ett övernaturligt sätt har gripit in i denna värld. Modern vetenskap har endast plats för det som har inomvärldsliga analogier. Det unika, övernaturliga, såsom Gud och hans direkta ingripande i det mänskliga, bortser man ifrån. En följd av denna förutsättning, som är ett grundläggande element inom den historisk-kritiska vetenskapen, blir att man avhänder sig möjligheten att förstå det profetiska ordet, att förstå de heliga Skrifterna, att lära känna den ende sanne Guden. Ty förnekar man Gud och hans övernaturliga ingripande såsom upprinnelsen till eller den avgörande orsaken till Bibeln och dess innehåll, kan man inte förstå Bibeln. [38]

Den s. k. Deuterojesaja

När det gäller den vanliga uppfattningen att Jes. 40-66 inte härrör från profeten Jesaja utan i stället skall ha tillkommit på 540-talet eller senare (främst kap. 56-66), så har framför allt två faktorer spelat in. Dels den rationalistiska förnekelsen av övernaturliga förutsägelser, dels identifieringen av den fångenskap och deportation som Jes. 40ff förutsätter. Förnekar man övernaturlig förutsägelse, måste framtidsförutsägelser uppfattas som återspeglingar av vad som redan skett eller av vad människor kunde tänka sig kunde ske. När det därför t. ex. tydligt profeteras om Kores (= Cyrus) i Jes. 44:28ff, vittnar det om, menar man, att denna text tillkommit när Kores redan blivit en faktor att räkna med, dvs tidigast 550 f. Kr. Denna tidsbestämning drar sedan med sig bl. a. följande: perfektformer som kan avse sådant som endast skett i profetens syn, måste avse sådant som också redan skett i tiden. Den förutsatta fångenskapen tror man därför avser den som förelåg vid tiden för Kores' framträdande, dvs den som orsakades av Nebukadnessar framför allt år 597 och 586 f. Kr. [40]

Går vi emellertid till Jes. 40-48, finner vi att själva poängen i dessa texter är att Gud förutsäger vad som skall ske, och att han därvid bevisar sig vara den ende sanne Guden. Det hävdas uttryckligen att Gud uppenbarade sådant, som människorna av sig själva inte kunde känna till och som ännu ej hade skett. Därmed visar Gud att han är unik, ty ingen kan tala som han och uppenbara fördolda ting som han. »Jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like inte finns; jag som i förväg förkunnar, vad som skall komma, och långt i förväg, vad ännu ej har skett» (46:9 f). Om folkens avgudar vore verkliga gudar, skulle de kunna förutsäga vad som skall ske. Därför säger Herren genom sin profet: »Förkunna, vad som skall ske i framtiden, så att vi får veta att ni är gudar. Ja, gör någonting, vad det nu kan vara, så att vi alla häpnar, när vi ser det. Men se, ni är ett intet, och ert verk är alls intet» (41:23f). [41]

Genom bibelkritikens uppdiktande av Deuterojesaja och antagandet att det Jesaja här förutsäger i själva verket har sagts av en senare profet mestadels efter det att händelserna ägt rum, har man förstört själva poängen i texten och textens bevis för att Gud är unik, den ende sanne Guden. [42]

Det är vidare ett missförstånd, när man menar att det är deportationerna till Babel år 597 och 586 f. Kr. som bildar bakgrunden till profetens förkunnelse. Det är i stället de händelser som profeten själv anger, nämligen den assyriske konungen Sanheribs härjningar i Palestina och våldsamma deportationer omkring år 701 f. Kr. Dessa händelser hade profeten förutsagt långt i förväg, mer än trettio år tidigare. Han hade sagt: »På den tiden skall Herren med en rakkniv som tingas på andra sidan floden - nämligen med konungen i Assyrien - raka av allt hår både på huvudet och nedtill; ja, också skägget skall den taga bort» (Jes. 7:20). »Och Herren talade vidare till mig och sade: 'Eftersom detta folk föraktar Siloas vatten, som flyter så stilla, och har sin fröjd med Resin och Remaljas son, se, därför skall Herren låta komma över dem flodens vatten, de väldiga och stora, nämligen konungen i Assyrien med all hans härlighet. Och den skall stiga över alla sina bräddar och gå över alla sina stränder. Den skall tränga fram i Juda, svämma över och utbreda sig och räcka upp till halsen» (Jes. 8:5ff, jfr 1:7-9). [43]

Denna fruktansvärda hemsökelse skall enligt profeten komma till följd av människornas avfall från Gud. Ty »på Herrens gärningar aktar de inte, på hans händers verk ser de inte. Därför skall mitt folk oförtänkt deporteras» (Jes. 5:12f) Redan i samband med sin kallelse år 740 f. Kr. får profeten veta att Palestinas städer skall komma att ligga öde utan invånare, att folket skall föras bort i fjärran och att, när endast en tiondel ännu är kvar, också denna skall förödas ytterligare (se Jes. 6:11-13). [44]

Efter år 701, när detta hade inträffat, kan profeten Jesaja konstatera att det som Herren förutsagt genom sin mun nu verkligen visat sig vara sant. »Vem har långt förut låtit er höra om detta och för länge sedan förkunnat det? Har inte jag, Herren, gjort det, jag, förutom vilken ingen Gud mer finns, ingen Gud, som är rättfärdig och som frälsar, nej, ingen finns jämte mig» (Jes. 45:21). [45]

Samtidigt som profeten konstaterar att det han tidigare förkunnat nu inträffat, så framhåller han att han från och med nu förutsäger nya ting, bl. a. återkomsten från Babel med hjälp av Kores (Jes. 44:28ff). I Jes. 42:9 läser vi: »Se, vad jag förut förkunnade, det har nu kommit (hemsökelsen genom den assyriske konungen). Nu förkunnar jag nya ting; förrän de visar sig, låter jag er höra om dem» (bl. a. Kores' segrar och räddningen ur Babel). Eftersom folket självt har kunnat konstatera att profetens förutsägelser verkligen inträffar, bör folket förstå att också dessa nya förutsägelser är att lita på. »Eftersom jag visste, att du var så styvsint, ja, att din nacksena var av järn och din panna av koppar, därför förkunnade jag det för länge sedan och lät dig höra om det, innan det skedde, för att du inte skulle kunna säga: 'Min gudastod har gjort det, min gudabild, den skurna eller den gjutna, har skickat det så.' Du hade hört det, nu (cirka 701f. Kr.) kan du se alltsammans; vill ni då inte erkänna det? Nu låter jag dig höra om nya ting, om fördolda ting som du ej har vetat av» (Jes. 48:4-6). [46]

Det är alltså fråga om verkliga förutsägelser av profeten Jesaja, om ting som är fördolda för vanliga människor men inte för Gud och hans profet. Men bibelkritikerna är lika styvsinta människor, som har en nacksena av järn och en panna av koppar. Ty de kan inte böja sin nacke för en sådan Gud, som har en sådan övernaturlig förmåga. De kan inte tro att profeten Jesaja verkligen kunde förutsäga »fördolda ting» långt i förväg. Därför hävdar de att det är fråga om utsagor från en senare tids profet, som på vanligt mänskligt vis kunde känna till eller ana sig till vilka konsekvenser Kores' segrar skulle få. Därmed har man uppfunnit en ny profet, en Deuterojesaja, som bör ha verkat någon gång efter år 550 f. Kr., eftersom Kores' första framgångar då börjat bli kända. Men därmed har man också förvanskat profetian. Man har gjort texten till någonting annat än den är. Det som enligt texten är en uppenbarelse av fördolda ting långt innan de inträffade betraktas som en reflex av sådant som man redan kunde känna till. Grunden för denna operation är inga som helst vetenskapliga fakta utan endast människans otro eller styva nacke, att hon inte vill böja sig för Bibelns Gud och räkna med att det är sant som profeten säger, nämligen att Jesaja verkligen förkunnade fördolda ting långt i förväg. Den som tror att ett accepterande av tanken på en Deuterojesaja inte påverkar förståelsen av Gud och det profetiska ordet, han talar i vädret. [47]

När det gäller Jesajas förutsägelser om t. ex. Kores i Jes. 40ff, faller de på intet sätt utanför vad som är typiskt för profeterna i övrigt. Jesaja påminner i sin profetia om Kores (44:28ff) om många andra profeter, som på liknande sätt förutsade kommande händelser. Det är inte heller bara i Jesajabokens andra del som precisa förutsägelser möter oss. Så är också fallet med Jes. 1-39. Låt oss ge några exempel: [48]

»Om sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det inte mer är ett folk» (7:8). [49]

»Förrän gossen kan säga 'fader' och 'moder', skall man bära Damaskus skatter och bytet från Samaria framför konungen i Assyrien» (8:4). [50]

»Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt» (11:1). [51]

»Så säger Herren: Frukta inte för de ord, som du har hört, dem med vilka den assyriske konungens (Sanheribs) tjänare har hädat mig. Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, när han får höra ett rykte, skall vända tillbaka till sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget land» (37:6f) (sagt cirka 701 f. Kr. År 681 f. Kr. gick det i fullbordan). [52]

»Se, dagar skall komma, då allt, som finns i ditt hus och som dina fäder har samlat ända till denna dag, skall föras bort till Babel; intet skall bli kvar, säger Herren. Och dina söner, de som skall utgå av dig och som du skall föda, dem skall man ta, och de skall bli hovtjänare i den babyloniske konungens palats» (39:6-7) (profeterat före år 701 f. Kr. Det gick i fullbordan 605, 597 och 586f.Kr.). [53]

Framsägare eller förutsägare?

Profeterna är både framsägare och förutsägare. På rationalistiska grunder har bibelkritiker hävdat att profeten är endast en framsägare, inte en förutsägare. Han framsäger endast sådant som utan någon gudomlig eller övernaturlig uppenbarelse var möjligt att känna till. En sådan rationalistisk uppfattning, som numera dominerar universitetsteologin, gör det omöjligt att förstå Bibelns profeter. Ty förutsägelse hör med till själva centrum i profetismen. Profetian kan inte förklaras på enbart rationalistiska grunder. Den har sin grund i vad Herren har uppenbarat, inte i mänskliga trosföreställningar. »Den profet, som är så förmäten, att han i mitt namn talar, vad jag inte har bjudit honom tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö» (5 Mos. 18:20). [55]

Till den sanna profetians kännetecken hör att förutsägelserna slår in. Det heter i 5 Mos. 18: »Om du säger vid dig själv: 'Hur skall vi känna igen det som inte är talat av Herren?', så skall du veta: när profeten talar i Herrens namn och det som han har talat inte sker och inte inträffar, då är detta något som Herren inte har talat» (v. 21f). I det profetiska ordet ingår sålunda förutsägelser, och i en sann profetia inträffar de alltid. [56]

Men vi skall också lägga märke till att profetians sanning inte enbart kan avgöras av om förutsägelsen slår in eller ej. Slår den inte in, vet vi att den är falsk, men slår den in, krävs det ytterligare ett kriterium, ty också falska profetior kan stundom slå in. Också en falsk profet kan göra märkliga tecken. Se 5 Mos. 13:1-6! I Matt. 24:24 läser vi: »Ty mer än en falsk Kristus och mer än en falsk profet skall uppstå, och de skall göra stora tecken och under, för att om möjligt föra även de utvalda vilse.» [57]

Det avgörande kriteriet är att profetian stämmer överens med Guds uppenbarade ord, den redan till Mose uppenbarade läran. Inträffar profetians förutsägelser men undervisningen strider mot den rätta läran, »så skall du ändå inte höra på den profetens ord eller på den drömmaren, ty Herren, eder Gud, sätter eder därmed endast på prov för att förnimma, om ni älskar Herren, eder Gud, av allt edert hjärta och av all eder själ» (5 Mos. 13:3). [58]

Inte bara de sanna profeterna framförde förutsägelser av vad som skulle ske utan också de falska. Det finns många exempel på det i utombibliska texter. Men också i Bibeln kan vi läsa om falska profeter, som sökte härma de sanna profeterna och framförde förutsägelser. Så kan vi t. ex. läsa om profeten Hananja i Jer. 28, att han framförde följande förutsägelse: »Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag skall sönderbryta den babyloniske konungens ok. Inom två års tid skall jag föra tillbaka till denna plats alla de kärl i Herrens hus, som Nebukadnessar, konungen i Babel, har tagit bort ifrån denna plats och fört till Babel» (v. 2-3). Den sanne profeten Jeremia behövde inte vänta i två år för att kunna avgöra om Hananjas profetia var sann eller falsk. I och med att den inte stämde överens med den uppenbarelse han själv hade skådat från Gud, kunde han säga: »Hör, du Hananja: Herren har inte sänt dig; du har förlett detta folk att sätta sin lit till lögn. Därför säger Herren så: Se, jag skall ta dig bort ifrån jorden. I detta år skall du dö, eftersom du har predikat avfall från Herren» (v. 16). Och samma år, i sjunde månaden, dog profeten Hananja (v. 17). [59]

När sålunda modern bibelkritik har försökt spela ut mot varandra profeten som framsägare och som förutsägare och därmed sökt bortförklara alla förutsägelser, gör man varken rättvisa åt de sanna eller de falska profeterna. Ty båda kännetecknades av att både framsäga och förutsäga. [60]

Nalkas man de bibliska texterna med den fördomen att profeterna inte förkunnade några verkliga förutsägelser, får man hela det bibliska vittnesbördet emot sig. Ty genomgående kännetecknas profeterna av att de ofta förutsäger vad som skall ske. Därmed bevisar sig också profetens uppdragsgivare vara historiens Gud, som har allt i sin hand och som känner både människornas hjärtan och vad som skall ske. Han är varken begränsad av tiden eller av rummet. [61]

Profeten Elisa, som levde på 800-talet f. Kr., hade rykte om sig att kunna känna till vad som sades i hemlighet på fjärran ort. När den arameiske konungen fick veta, att Israels konung hade tillgång till hans hemliga rådslag, trodde han att någon av hans närmaste var en förrädare. »Då svarade en av hans tjänare: 'Det förhåller sig inte på det viset, min herre konung, utan Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung varje ord, som du talar i din sovkammare'» (2 Kon. 6:12). [62]

Profeten kunde inte bara skåda utöver tidens gräns in i framtiden. Han kunde också utrustas med förmågan att se utöver rummets gräns. Profeten Hesekiel är känd för sin detaljerade kännedom om vad som skedde i Jerusalem, samtidigt som han befann sig bland de fångna i Babel (Hes. 8-11). Genom Anden (KB 1917 har felaktigt »andekraft») kunde han exakt se vad som försiggick i Jerusalem. De rationalistiska bibelkritikerna tvingas naturligtvis att förklara bort detta. Man brukar bl. a. anta att kap. 8-11 härrör från en profet som själv vistades i Jerusalem eller att profeten Hesekiel konstruerat denna skildring med hjälp av vad han mindes om Jerusalem innan han togs till fånga. [63]

Profeten kunde också få skåda in i den osynliga världen. När profeten Elisa och hans tjänare omringats av en stor krigshär, visar Elisa ingen fruktan (2 Kon. 6:13ff). Men Elisas tjänare blir alldeles förtvivlad. Då säger Elisa till tjänaren: »'Frukta inte; ty de som är med oss är flera än de som är med dem.' Och Elisa bad och sade: 'Herre, öppna hans ögon, så att han ser.' Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han fick se, att berget var fullt med hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa» (v. 16f). [64]

Den som läser detta, tänker kanske att detta är väl ändå omöjligt. Det måste väl vara en legend, något som saknar verklighetsbakgrund. Ja, i den mån Herren själv saknar verklighetsbakgrund är detta omöjligt. Men ingen vetenskapsman i världen kan avfärda Bibelns Gud som overklig. Det är inte mera vetenskapligt att betvivla hans existens än att tro på den. Ja, man kan säga, att mot bakgrund av skapelsens tydliga vittnesbörd om en enastående Skapare och det bibliska materialets samstämmiga och historiskt förankrade vittnesbörd, borde vi tro på honom. Ty hans övernaturliga ingripanden med under och tecken och hans detaljerade förutsägelser, som bevisligen har slagit in, har skett inför många trovärdiga vittnens ögon. Vid räddningen ur Egypten och vid Sinai berg gjorde Herren stora och fruktansvärda gärningar inför folkets ögon (5 Mos. 4:32ff). »Du har själv fått se det, för att du skulle veta, att Herren är Gud och ingen annan än han» (5 Mos. 4:35). [65]

Men inte bara genom den mirakulösa räddningen ut ur Egypten och vad som skedde därefter under ökentiden fick människorna tillfälle att bevittna det övernaturligas verklighet. Hela Israels historia är full av underverk och händelser, som är uppfyllelsen av förutsägelser. Texterna om Israels historia fäster stor vikt vid dessa förutsägelser och deras uppfyllelser, ty de vittnar om vilken enastående Gud Israel har. Förklarar man bort dessa förutsägelser och deras uppfyllelse, förklarar man samtidigt bort Israels Gud. [66]

Exempel på förutsägelser

Vi skall här ge några exempel på hur Herren låtit sin gudomlighet bli bevittnad genom att låta sina tjänare få del av hans egen förmåga att se utöver tidens gräns. [68]

Ungefär år 1406 f. Kr. lät Josua folket svärja denna ed, sedan Jeriko intagits: »Förbannad vare inför Herren den man, som tar sig för att åter bygga upp denna stad, Jeriko. När han lägger dess grund, skall det kosta honom hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, skall det kosta honom hans yngste son» (Jos. 6:26). Under konung Ahabs tid, dvs 874-853 f. Kr., byggde emellertid beteliten Hiel åter upp Jeriko. Vad hände då? Svar: »När han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib - i enlighet med de ord som Herren hade talat genom Josua, Nuns son» (1 Kon. 16:34). [69]

Enligt 1 Sam. 2:34 profeterade en Guds man angående Elis avfälliga söner Hofni och Pinehas omkring år 1090 f. Kr.: »På en och samma dag skall de båda dö.» Femton år senare (1075 f. Kr.) i striden mot filisteerna led israeliterna ett stort nederlag och »Hofni och Pinehas dödades» (1 Sam. 4:11). [70]

Omkring år 930 f. Kr. profeterade en annan Guds man mot det avgudaaltare, som konung Jerobeam (931-910) hade låtit bygga i Betel: »Altare, altare, så säger Herren: Se, åt Davids hus skall födas en son vid namn Josia; han skall på dig slakta offerhöjdsprästerna, som antända rökelse på dig, och människoben skall man då uppbränna på dig» (1 Kon. 13:2). År 640 f. Kr. blev en son av Davids hus med namnet Josia konung i Juda och år 622 genomförde han en omfattande reformation och utrensning: »Också altaret i Betel, den offerhöjd, som Jerobeam, Nebats son, hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare med offerhöjden bröt han ned; därpå brände han upp offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände även upp Aseran. När då Josia såg sig om och fick se gravarna, som var där på berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och brände upp dem på altaret och orenade det så - i enlighet med Herrens ord, det som hade blivit förkunnat av den Guds man, som förkunnade, att detta skulle ske» (2 Kon. 23:15-16). [71]

Under hela Israels kungatid framträder profeter, som ofta förutsäger vad som skall ske, och när deras förutsägelser går i fullbordan, kommer ofta en hänvisning till att vad som nu inträffat var förutsagt av en Herrens profet. [72]

Med tanke på den predikan om Gud och hans förmåga som ligger i profeternas förutsägelser, är Bibeln ofta noga med att ange tidpunkten för profetian. Några exempel: [73]

»Detta är det ord, som kom till Jeremia angående hela Juda folk, i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår, vilket var Nebukadnessars, den babyloniske konungens, första regeringsår» (Jer. 25:1), dvs 605 f. Kr. [74]

Immanuelsprofetian hänföres enligt Jes. 7:1 till »Ahas', Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, dagar», då »Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels konung, drog upp mot Jerusalem för att erövra det», dvs år 734 f. Kr. [75]

Ofta anges situationen, då profetian yttrades: [76]

Jakob på sin dödsbädd, 1 Mos. 49:1, 33, cirka 1859 f. Kr. [77]

Hanna, som i sin glädje lämnar Samuel till Herren, 1 Sam. 1:24-2:1, cirka 1100 f. Kr. [78]

När Saul (c. 1050-1011) var olydig mot Guds ord, 1 Sam. 13:13f. [79]

I samband med Davids (1011-971) önskan att bygga ett hus åt Herren, 2 Sam. 7:1. [80]

Med anledning av Salomos (971-931) avfall när han var gammal, 1 Kon. 11:11. [81]

När Jerobeam (931-910) inviger altaret i Betel, 1 Kon. 13:1. [82]

När konung Ahab (874-853) befinner sig i Nabots vingård, 1 Kon. 21:18f. [83]

Sedan Jehu (841-814) fullgjort bestraffningen av Ahabs hus, 2 Kon. 10:30. [84]

Alla dessa situationsangivelser visar klart att profetian som yttrades vid dessa tillfällen var förutsägande. Men situationsangivelserna är viktiga inte bara för att de klargör hurudan Gud är, att han har all makt och är allvetande, utan också för förståelsen av profetians ord och uttryck. Rycks profetian loss från det sammanhang, där den yttrats, kan lätt profetians innehåll, dess anspelningar och syftemål, vantolkas. När modern rationalistisk bibelkritik ofta ger profetian en helt annan datering än den som Bibeln själv anger, ofta för att komma ifrån övernaturlig uppenbarelse och förutsägelse, leder detta lätt till vantolkningar av texten [85]

Profetians räckvidd

Det är ofta profetians förutsägande element som gör den bibliska situationen så viktig. Det gäller att ge akt på när Ordet talades. Ibland anges en särskild tidsgräns för profetians uppfyllelse. De sjuttio år som anges i Jer. 25:11f, 29:10 blir t. ex. föremål för en särskild begrundan av Daniel enligt Dan. 9. [87]

Profetians räckvidd kan variera avsevärt. Den kan anges till »65 år» (Jes. 7:8), »70 år» (Jes. 23:15, Jer. 11), »fyra generationer» (2 Kon. 10:30), »400 år» (1 Mos. 15:13). Profetian kan också avse en helt kort tid, »tre år» (Jes. 16:14), »inom ett år» (Jes. 21:16), »i morgon» (2 Kon. 7:1). [88]

Ibland är den mindre precis vad tiden beträffar men exakt när det gäller vad som skall ske, t. ex. 1 Kon. 13:1 f. Den kan vidare ha sin fullbordan i en bestämd händelse eller i en serie av händelser (Jes. 13:1-14:27). När profeten får skåda utöver tidens gräns, kan han skildra flera framtida och av tiden åtskilda händelser utan att han skiljer dem tidsmässigt från varandra. Det gäller i synnerhet om händelser som har gemensamma drag. 2 Sam. 7 handlar på en och samma gång om Davids son Salomo och »om det som ligger långt fram i tiden» (v. 19), den davidid, som Salomo är en förebild för men som överglänser Salomo både till väsen och makt. Dan. 11:21ff handlar på en och samma gång om Antiokus IV Epifanes (175-164 f. Kr.) och om honom som han är en förebild för, nämligen Antikrist. Ofta kan första delen av profetian koncentrera sig på förebilden och den senare delen mera direkt på vad den första delen indirekt har handlat om. Så är också fallet i Dan. 11. [89]

Profetian kan också ange en mall, efter vilken händelser kommer att inträffa genom Herrens ingripande i historien. När de förutsagda omständigheterna föreligger, kommer det och det att hända. Eftersom det kan inträffa flera gånger, får också sådana profetior flera uppfyllelser, t. ex. 5 Mos. 28. [90]

Profetians innehåll djupast sett

Nya testamentet framhåller att hela Skriften djupast sett handlar om Messias och hans rike. I Apg. 10:43 heter det: »Om honom bär alla profeterna vittnesbörd och betygar, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn.» Om Gamla testamentets skrifter säger Jesus: »Det är dessa som vittnar om mig» (Joh. 5:39). »Trodde ni Mose, så skulle ni ju tro mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?» (Joh. 5:46-47. Se också Luk. 16:29-31 och 24:25-27, 44ff). [92]

I en kommande skrift skall vi ta upp just denna viktiga sak till studium. Här skall endast omnämnas, hur Messias också är den fulla uppfyllelsen av det profetiska ämbetet. [93]

Vi har ovan sett hur profeten endast har att frambära Guds ord, inte mänskliga trosföreställningar, inte det egna hjärtats ingivelser. I 5 Mos. 18:18f utlovas att en profet skall komma, som är lik Mose. »Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, så skall jag utkräva det av honom.» Människorna på Jesu tid, som betraktade Jesus som en profet (Matt. 21:46), frågade sig om Jesus inte var just den profet, som utlovades i 5 Mos. 18:18f. »Då nu människorna hade sett det tecken, som han hade gjort, sade de: 'Denne är förvisso Profeten, som skulle komma i världen'» (Joh. 6:14). »Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: 'Denne är förvisso Profeten.' Andra sade: 'Han är Messias'» (Joh. 7:40f). Också aposteln Petrus hänvisar till 5 Mos. 18 med avseende på Jesus (Apg. 3:22). [94]

Jesus själv vittnar om att han är en sann profet. Ty han talar inte av sig själv. »Han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av honom, det talar jag ut inför världen» (Joh. 8:26). »Jag har inte talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig, vad jag skall säga och vad jag skall tala» (Joh. 12:49). [95]

Jesus vittnar också om att han inte bara är en sann profet bland andra Herrens profeter. »Här är vad som är mer än Jona» (Matt. 12:41), säger Jesus med avseende på sig själv. Jesus är mer än andra sanna profeter såsom Jona. Ty han är själva uppfyllelsen av vad de talade och förebildade. Han är »den utsände» som är ett med Herren själv. Se Joh. 14:9-10. [96]

Vi har ovan sett hur profeten kunde betecknas som Herrens ängel eller sändebud, utsände, Herrens mal'ak. Profeten Haggai kallas för Herrens »ängel», den utlovade vägröjaren framför Messias, Johannes Döparen, kallas för »min ängel» etc. Men det är en person i Gamla testamentet, som kallas »Herrens ängel» och som är förmer än alla andra sändebud eller profeter. Denne ängel är ingen mindre än »JAG ÄR», Abrahams, Isaks och Jakobs Gud (2 Mos. 3). De bibliska texterna talar om denne ängel som på en gång en från Gud fristående person och Gud själv. Den som uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken benämnes omväxlande »Herrens ängel» (2 Mos. 3:2), »Herren» (v. 4) och »Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud» (v. 6). Om uttåget ur Egypten och ökenvandringen står det både att »Herren» gick framför dem och att det var »Guds ängel» som gjorde det. I 2 Mos. 23:21 står det om denne ängel: »Mitt NAMN är i honom», dvs han bär det namn som är över alla namn. I 1 Mos. 48 kallar patriarken Jakob honom för »min Herde» (v. 15) och »Ängeln, som har förlossat mig från allt ont» (v. 16). I Mal. 3:1 kallas han »förbundets ängel», och det utlovas: »Han kommer». Det är samme person som i Johannes' uppenbarelse presenterar sig som »Han som är och som var och som skall komma». [97]

Enligt Nya testamentet är detta vittnesbörd i Gamla testamentet av avgörande betydelse för att man skall kunna förstå vem Jesus är och varför han har kommit i världen. Den som inte förstår vem Jesus är och varför han måste lida och dö i syndares ställe, har inte givit akt på Gamla testamentets undervisning. »'Hur oförståndiga ni är och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna har talat! Måste inte Kristus lida detta och så gå in i sin härlighet?' Sedan började han med Mose och alla profeterna och förklarade för dem, vad som i alla Skrifterna var sagt om honom» (Luk. 24:25ff). Om den rike mannens fem bröder heter det: »Om de inte hör på Mose och profeterna, skall de inte heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda» (Luk. 16:31). Tror man inte Skrifterna, som betygar att Jesus är »förbundets ängel», Herrens »utsände» och samtidigt Herren själv, går man miste om frälsningen. »Ty om ni inte tror, att jag är JAG ÄR, så skall ni dö i edra synder» (Joh. 8:24). [98]

Profetians ursprungliga mening

Vanligtvis gör Bibeln ingen skillnad mellan vad profeten sade och vad han menade. Snarare förväntar sig profeten av sina åhörare eller sina läsare, att de skall förstå vad han faktiskt har menat utifrån just de ord och uttryck han använt, utifrån vad han faktiskt sagt eller skrivit. [100]

Huruvida profeten själv alltid förstått den fulla innebörden av vad han sagt, undandrar sig vår bedömning. I Bibeln sägs i regel mycket litet om profetens egna reflektioner och känslor med anledning av de budskap han hade fått att förmedla. I 1 Petr. 1:10f kan vi emellertid läsa, att profeterna ivrigt studerade vad som förkunnats genom dem »för att finna, vilken och hurudan tid det var, som Kristi Ande i dem hänvisade till». »Och det blev uppenbarat för dem, att det inte var sig själva, utan eder, som de tjänade härmed» (v. 12). [101]

Nya testamentet gör det också klart, att profeterna och de heliga författarna - ibland åtminstone - förstod mycket mer av sina ords innebörd, än vi annars skulle trott vara fallet. Enligt Apg. 2:31 har de avslutande orden i Ps. 16 sin uppfyllelse i Kristi uppståndelse, ty David som yttrat dem var en profet, som såg i förväg och talade om Kristi uppståndelse, att han inte skulle lämnas i helvetet, och att hans kött inte skulle se förgängelse». [102]

Den rationalistiska bibelkritiken, som förnekar att det profetiska ordet kommer från Gud och menar att det endast speglar mänskliga tankar och överväganden, ställer ofta frågan vad orden kunde ha betytt för den som först talade dem och för hans ursprungliga åhörare. Eftersom man utgår ifrån att orden måste ha reflekterat mänskliga trosföreställningar, som var i nivå med den tidens tänkesätt, blir tolkningen av textens innebörd därefter. Enlig Bibeln är det felaktigt att söka få profetens ord i nivå med hans samtids tankar. Ty det som profeten förkunnar är så mycket högre än människors tankar som himmelen är högre än jorden (Jes. 55:9). Den angelägna frågan är därför enligt Bibeln, inte vad det profetiska ordet betydde för den som bar fram det, utan vad han som brukade profeten som sin mun avsåg med de ord han lät sin profet förmedla. Och han har inte lämnat oss i okunnighet om vad som är hans avsikter. Vi har Mose och profeterna. Vi kan döma om Herrens avsikter utifrån hans egna ord. Det är därför det är så viktigt att bevara Guds ord oförfalskat, att rannsaka Skrifterna (jfr Apg 17:11). [103]

Det skrivna ordet

Eftersom profeternas undervisning enligt Bibeln inte är mänskliga trosföreställningar utan en undervisning eller uppenbarelse som givits från Gud, måste denna undervisning bevaras och iakttas på ett helt annat sätt än människotankar. Ty människors tankar är ofta felaktiga och motsägande, men Guds tankar är alltid sanna och beständiga. [105]

Det uppenbarade ordet fick därför inte förändras genom tillägg eller uteslutningar. »Ni skall inte lägga något till det som jag bjuder er, och ni skall inte ta något därifrån» (5 Mos. 4:2, jfr 12:32). »Lägg inte något till hans ord, att han inte må beslå dig, så att du står såsom lögnare» (Ords. 30:6). [106]

Med största noggrannhet bevarades därför den uppenbarade undervisningen. På ett helt annat sätt än i nutiden vinnlade man sig om att exakt komma ihåg vad som sagts. Man lärde sig undervisningen utantill. Men man bevarade inte bara undervisningen på ett muntligt stadium. Den skrevs också ned. Mose lät nedteckna uppenbarelsen i en »lagbok» (ordet »lag» betyder här »Guds undervisning»). När Herren uppenbarade vilka förbannelser som väntade, om folket övergav Herrens undervisning, bevarades detta inte bara muntligt, utan det nedtecknades i »lagboken» (5 Mos. 29:21, 27). Så kom redan Mose att sörja för att Guds undervisning också bevarades i skriven form (5 Mos. 30:10, 31:9, 24) och hans efterträdare Josua förmanades att i alla stycken ta vara på undervisningen i denna lagbok (Jos. 1:7, 8). [107]

Också senare profeter lät nedteckna sin undervisning, egenhändigt eller med hjälp av sekreterare såsom Jeremia (Jer. 36). Visserligen talar profeterna inte så mycket om hur deras undervisning nedtecknades, men av flera ställen framgår det att ett skriftligt bevarande av undervisningen är förutsatt. Så kunde t. ex. folket på profeten Sakarjas tid (520-518 f. Kr) inte bara lyssna till samtida profeters tal, de ord som utgick »från profeternas mun» (Sak. 8:9), utan också till vad Herren förkunnade »genom de tidigare profeternas hand» (Sak. 7:7). Ja, så står det ordagrant. De hade tillgång till de tidigare profeternas exakta ord i skriven form. KB 1917 översätter uttrycket »genom profetens hand» endast med »genom profeten». Därmed framgår det inte av översättningen att det kan föreligga en hänvisning till en upptecknad undervisning. När folket inte aktade på undervisningen från Gud, som givits genom »forna tiders profeter», heter det: »Ja, de gjorde sina hjärtan diamanthårda för att slippa att höra den gudomliga undervisningen (hebr. torá), nämligen (grundtexten har ett förklarande »och») de ord som Herren Sebaot sänt genom sin Ande medelst de tidigare profeternas hand» (Sak 7:12). För Bibeln är det också självklart, att Daniel år 538 f. Kr. har tillgång till uppteckningar av tidigare profeters skrifter, däribland Moseböckerna och Jeremias bok (se Dan. 9:1-2, 11, 13). [108]

Den rationalistiska bibelkritiken måste utifrån sina utgångspunkter se på det skrivna ordet på ett helt annat sätt än Bibeln själv gör. Eftersom utgångspunkten är den att det rör sig om mänskliga trosföreställningar som låg i tiden, måste de bibliska texterna ha en mycket lång tillkomstprocess bakom sig. De anses därför ha fått sin slutliga utformning långt efter den tid som texterna själva anger. Mänskliga föreställningar har under en lång tid slipats mot varandra; man har lagt till och dragit ifrån, omformat och omarbetat. Den slutliga produkten är följaktligen präglad av många människors tankar och har genomgått många utvecklingsstadier. Därför är den i många fall osammanhängande och motstridig. [109]

Många tycks tro att denna bibelkritikens syn är ett resultat av objektiv forskning. Så är ingalunda fallet. Den är i stället en högst naturlig följd utifrån de rationalistiska förutsättningarna, som man utgår ifrån, nämligen att texten inte är en följd av en övernaturlig uppenbarelse, att den inte har ett gudomligt ursprung mer än annan litteratur, att dess ursprung är mänskliga tankar och trosföreställningar, som har helt inomvärldsliga förklaringar. Av denna utgångspunkt följer att bibelkritikern också måste bortse från texternas uppgifter i andra avseenden, främst deras uppgifter om historisk bakgrund och författarskap. [110]

Exempel på en bibelkritisk syn

Denna bibelkritiska syn ligger bl. a. till grund för den undervisning som ges i den nu allmänt brukade boken »En bok om Gamla testamentet» av Albrektson-Ringgren (förk. BGT). Den ligger också till grund för den bibelsyn, som svenska biskopsmötets bibelkommission gav uttryck åt i boken »Bibelsyn och bibelbruk» (1970). Den läggs uppenbarligen också till grund för den nya svenska bibelöversättningen. I det betänkande, som 1971 års bibelkommitté framlagt (»Att översätta Gamla testamentet», 1974), läggs denna syn till grund för nyöversättningarna. [112]

När det gäller profetböckerna talar man om en växtprocess med olika stadier. Man framhåller att vi har att göra med »profetböcker med lång traditionshistoria, när de ursprungliga profetorden tillämpats på nya lägen, omformats och kompletterats tills texten - kanske efter århundraden av tydningar och tillägg - fått sin slutliga form» (ÖGT, s. 69). »Traderandet och samlandet av profettexterna har inte varit en mekanisk process som lämnat ordalydelse och omfång oantastade. Det har samtidigt varit fråga om en bearbetning av stoffet, och vi måste räkna med att åtskilliga förklaringar och tillrättalägganden, nytolkningar och kommentarer kommit in i texten» (BGT, s 222). [113]

Hur påverkar bibelkritiken bibelöversättningen?

1971 års bibelkommitté menar att det är mycket viktigt för översättaren att ha klart för sig vilken utvecklingsprocess som ligger bakom den text han skall översätta. När han har att göra med en text, som bibelkritiker anser har upptagit och bearbetat motiv eller fragment från kanaaneiska myter eller legender, bör han översätta de olika beståndsdelarna i texten så, som de bör ha uppfattats i sin ursprungliga miljö, där de utgjort en del av en myt eller en saga. Det gäller att ge texten den grundkaraktär, som man menar den hade under ett tidigare utvecklingsstadium. Ibland, menar man, kan det vara svårt att veta vilket stadium i utvecklingen som man skall ta fasta på, ty »en text kan givetvis under sitt förlopp ha olika grundkaraktärer» (ÖGT, s. 86). [115]

När det t. ex. gäller 1 Mos. 12ff, har vi enligt 1971 års bibelkommitté att göra med texter av mycket brokigt ursprung. En hel rad ursprungligen fristående sägner och legender har inarbetats i texten, vilka under tidens lopp genomgått många förändringar Men när man, för att ta ett exempel, lyckas spåra upp rester av en gammal stamsaga, gäller det att översätta de bitar som ursprungligen hört hemma i denna stamsaga på ett sådant sätt, att översättningen får grundkaraktären av stamsaga. [116]

Detta äger sin tillämpning bl. a. på 1 Mos. 12, menar man. I 1 Mos. 12:2 står det ordagrant: »Jag skall göra ditt namn stort ocl1 du skall bli en välsignelse.» Tar man fasta på att det är fråga om uppenbarad undervisning från Gud, profetia, sätter man självklart denna utsaga i förbindelse med den välsignelse som skulle komma i och med Messias, som skulle komma av Abrahams släkt. Men utgår man ifrån att dessa ord ursprungligen hört hemma i en folklig berättelse, i en stamsaga, kan ju den ursprunglige berättaren knappast ha haft Messias i tankarna Sådana tankar förekom inte i den miljön. 1971 års bibelkommitté fastslår därför att den ursprunglige berättaren endast velat säga, att »den framgångsrike Abrahams namn skulle nämnas som exempel på välgång och lycka, när man välsignade någon» (ÖGT, s. 127). »För att denna för den ursprunglige berättaren och hans åhörare självklara innebörd skall gå fram» (ÖGT, s. 127), översätter man: »Jag skall göra ditt namn så berömt, att det skall nämnas, när man välsignar sig» (ÖGT, s 120). [117]

I 1 Mos. 12:3 står det ordagrant: »Och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.» Enligt Bibeln själv syftar detta på den frälsning, som kommit över alla släkter på jorden genom Kristus. Paulus skriver: »Emedan Skriften förutsåg, att det är genom tro, som Gud förklarar hedningarna rättfärdiga, så gav den i förväg åt Abraham detta glada budskap: 'I dig skall alla folk bli välsignade'» (Gal. 3:8). Men för 1971 års bibelkommitté är det otänkbart att det är fråga om ett budskap från Gud givet till Abraham, ett budskap som i förväg talar om frälsningen genom Kristus. Därför översätter man i stället: »Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse du fått.» Den ursprungliga stamsagan kan ju bara ha handlat om, att alla folk på jorden skulle anse sig lyckliga, om det gick dem lika bra som det gått Abraham. Det är Abraham som stamsagan vill förhärliga, inte Messias. Ty vem tänkte på honom, när man för länge, länge sedan berättade stamsagor vid en lägereld? Avsikten var ju först och främst att roa. Ty, kan vi läsa i »En bok om GT», sagan har »främst ett underhållande och roande syfte. De agerande är människor och djur, inte gudar. Händelserna utspelas i en fantasivärld, fjärran från den konkreta verkligheten» (s. 146). [118]

Vi ser alltså hur ett avvikande från Bibelns egna uppgifter om sig själv leder till en tolkning och en bibelöversättning, som söker återspegla vad människor i forna tider kan ha tänkt och menat. Utgår man ifrån att texten endast återspeglar mänskliga trosföreställningar av skilda slag, kan man ju inte översätta så, att läsaren får det intrycket att det är fråga om ett uppenbarat ord från Gud. Man får inte översätta så, att läsaren kan tro att texterna innehåller verkliga messianska profetior. Det sätt, på vilket Jesus och apostlarna läser Gamla testamentet, passar inte ihop med den rationalistiska bibelkritikens syn och måste därför överges. [119]

Låt oss ge ytterligare ett exempel på hur bibelkritiken inverkar på bibelöversättningen. I 1 Mos. 3:15 står det ordagrant: »Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd och hennes säd. Denne skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.» Betraktar man nu detta som Guds egen uppenbarelse, föreligger här en förutsägelse om en person, som skall födas av en kvinna (en människoson) och som skall ha en så stor makt, att han skall kunna krossa den fiende som framträtt i ormens gestalt. Men hans seger över ormen kommer att kosta honom lidande. [120]

För den rationalistiska bibelkritiken är det emellertid otänkbart med en övernaturlig uppenbarelse. Den föreliggande texten måste i stället anses som en helt mänsklig produkt. Sålunda betraktar 1971 års bibelkommitté denna text som »en berättelse med en lång och invecklad förhistoria». »Många motiv och mytfragment - flera av mesopotamiskt ursprung - möts i berättelsen, och spänningen mellan de delvis disparata beståndsdelarna har inte helt utjämnats i den slutliga versionen» (ÖGT, s. 110). Den ovan citerade versen kan därför knappast vara någon verklig profetia från Gud. Det bör i stället vara fråga om ett mytfragment. Det bör vara den välkända rädslan för ormar som givit upphov till denna myt, ty »ett typiskt skeende skildras i myten som en engångshändelse» (BGT, s. 145). 1 Mos. 3:15 vill alltså bara ge uttryck för kampen mellan ormar och människor och försöka förklara varför människor och ormar inte kommer överens. Följdriktigt översätter 1971 års bibelkommitté: »Jag skall skapa fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan dina avkomlingar och hennes: de skall krossa ditt huvud, du skall hugga dem i hälen.» Genom en sådan översättning har man effektivt avlägsnat varje tanke på en kommande Messias och i stället fått texten att harmoniera med tanken på fiendskapen mellan människor och ormar. Att det sedan i grundtexten står »denne» och »honom» i stället för »de» och »dem» går alltid att förklara bort. [121]

Vad menas med att profetera?

Av det föregående kan vi lätt förstå vad som ligger i verbet »profetera». Hebreiskan brukar uttrycken nibba och hitnabbe, vilket betyder framträda som en nabi, som en som är kallad av Gud att vara hans mun. Grekiskan har ordet profäteúå, vilket betyder »tala Guds ord», framträda som Guds talesman. [123]

I verbet »profetera» ligger sålunda allt det, som en Guds talesman kännetecknas av. Det kan betyda »förutsäga», ty profeten kunde skåda både bortom tiden och rummet. Denna betydelse är väl den som man i allmänhet tänker på, när man i dagligt tal brukar verbet »profetera». Den föreligger också ofta i Bibeln. Men man får inte glömma bort, att detta är inte grundbetydelsen. Den grundläggande innebörden är att »förkunna Guds ord». Också sådan undervisning från Gud, som inte är direkt förutsägande, kan därför kallas för »profetia», profetiskt tal. Det som är uppenbarat från Gud, vad det än är, är »profetia», utgånget ur Guds mun. När 2 Petr. 1:19-21 talar om »det profetiska ordet» (v. 19), »Skriftens profetia» (v. 20) eller endast »profetia» (v. 21), avses allt Guds ord, hela Skriften, inte bara de delar som är direkta framtidsförutsägelser. [124]

Verbet »profetera» kan följaktligen också användas om förkunnelsen av det redan uppenbarade ordet, att man lär i enlighet med den bibliska uppenbarelsen. Ty man kan vara Guds mun, inte bara i den meningen att man frambär vad som tidigare var fördolt, utan också i den meningen, att man frambär vad som är uppenbarat av Gud i Skriften men fördolt för dem som inte beaktar denna undervisning. [125]

I 1 Krön. 25 kan vi läsa enligt KB 1917: »Asafs, Hemans och Jedutuns söner, som hade profetisk anda till att spela på harpor, psaltare och cymbaler» (v. 1). Ordagrant står här: »som skulle profetera med harpor, psaltare och cymbaler.» När det vidare i vers 2 är översatt »Asaf som hade profetisk anda till att spela», står det ordagrant endast »Asaf som profeterade». När det i vers 3 är översatt »Jedutun som hade profetisk anda till att spela tack- och lovsånger till Herren», står det ordagrant »som profeterade med harpa tack- och lovsånger till Herren». Vi ser sålunda att termen »profetera» (hebr. nibba) också kan användas om frambärandet av Guds ord medelst sång och musik. När man till musikinstrument lovade Herren, sjöng eller läste Guds ord, profeterade man. [126]

I Nya testamentet används verbet »profetera» i regel om att frambära Guds ord i all dess kraft, att avslöja sanningen såväl ifråga om Herren och hans gärningar som ifråga om människan och hennes innersta väsen. Guds ord, det profetiska ordet, är ju »sanningens ord» (Ef. 1:13). Det har utgått från Guds mun (Matt. 4:4), det har »utandats av Gud» (2 Tim. 3:16). Därför har detta ord förmåga att »tränga igenom, så att det skiljer själ och ande åt, skiljer märg och ben från varandra och dömer hjärtats avsikter och tankar» (Hebr. 4:12). Att »profetera» innebär att förkunna detta skarpa ord. »Den som profeterar, han talar för människor, dem till uppbyggelse och förmaning och tröst», säger aposteln Paulus (1 Kor. 14:3). Ty det profetiska ordet avslöjar det fördolda, hjärtats innersta hemligheter (jfr 1 Kor. 14:24) och Guds rådslut (Apg. 20:27, Amos 3:7), frälsningen i Kristus. [127]

»Nådegåvan att profetera» (1 Kor. 12:10, Rom. 12:6) innebär att av Gud ha fått den nåden att kunna bära fram Guds ord rent och klart, att troget vittna om Herren och lovprisa honom. Så verkade i församlingen i Antiokia bl. a. Barnabas och Paulus »såsom profeter och lärare» (Apg. 13:1). Ty till församlingens uppbyggelse har Herren givit den »somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare» (Ef. 4:11). [128]

Den sanna profetians främsta kännetecken är att den helt stämmer med Guds uppenbarade ord, med vad Herrens utkorade apostlar och profeter har talat i de heliga Skrifterna. »Icke utöver vad skrivet är» (1 Kor. 4:6), det är den apostoliska regeln. Märkliga tecken och under bevisar inte att profetian är sann. Ty »mer än en falsk profet skall uppstå, och de skall göra tecken och under för att, om möjligt, föra de utvalda vilse. Men var ni på er vakt. Jag har i förväg sagt er allt» (Mark. 13:22f). Det gäller därför att pröva dem son profeterar, dem som framträder med Guds ord. »Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna, så att ni kan se, om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen» (1 Joh. 4:1). »Utsläck inte Anden, förakta inte profetior, men pröva allt och behåll det goda» (1 Tess. 5:19f). »Tag er till vara för falska profeter» (Matt. 7:15). [129]

Vi har ovan visat hur Gamla testamentets profeter ofta fick skåda ting bortom tidens och rummets gräns. Det är därför typiskt, när Jesus enligt Joh. 4:17ff redogör för den samaritiska kvinnans förflutna, att hon säger: »Herre, jag ser, att du är en profet» (v. 19) I Luk. 7:36ff kan vi läsa om en synderska, som tvättade Jesu fötter. Därvid tänker den farisé, som hade inbjudit Jesus: »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom» (v. 39). Fariséen väntade sig sålunda av en profet, att han skulle kunna se utöver rummets gräns. [130]

Det var också kännetecknande för Jesus att kunna göra det. Han visste vad människorna tänkte i sina hjärtan eller vad de skulle komma att tänka (Matt. 9:4, 12:25, Luk. 9:47 m. fl. ställen). När Natanael frågade: »Hur kan du känna mig», svarade Jesus: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet» (Joh. 1:48). [131]

Extatiskt tal?

Det har hävdats att profetismen i Israel skulle ha sin upprinnelse i hedniska profetgillen, som utmärktes av extatiskt och okontrollerat tal. Med tiden skulle så utvecklingen ha gått mot mera ordnade former. KB 1917 är delvis präglad av en sådan teori. [133]

Slår vi upp 1 Sam. 10:5ff, kan vi läsa om »en skara profeter, som kommer ned från offerhöjden där (i Gibea) med psaltare, puka, flöjt och harpa före sig, under det att de själva är i profetisk hänryckning. Och Herrens Ande skall komma över dig, så att också du fattas av hänryckning liksom de; och du skall då bli förvandlad till en annan människa.» Går vi emellertid till den hebreiska grundtexten, finns det inte ett ord om någon »hänryckning». Det står endast om den spelande profetskaran att »de profeterar». »Och Herrens Ande skall komma över dig så att du profeterar med dem och du skall förvandlas till en annan människa» (v. 6). Av v. 9 framgår det att denna förvandling skedde redan innan Saul mötte profetskaran. Att förvandlingen kännetecknades av att Saul kom i extatisk hänryckning står det inte ett ord om. Undret med Saul tar sig det uttrycket att han instämmer i profetskarans lovsånger till Herrens ära, i profetskarans frambärande av Guds ord, dess »profeterande». Vers 10 berättar hur Samuels förutsägelse slår in. Ordagrant står det: »Då kom Guds Ande över honom och han profeterade mitt ibland dem.» Genom Guds Andes nåd skedde det märkliga att också Saul instämde i profetgruppens reciterande eller sjungande av Guds ord. Där det i grundtexten står »profeterade», översätter KB 1917: »fattades av profetisk hänryckning». Inte heller i vers 11 står det ordagrant »vara i hänryckning likasom profeterna», utan »han profeterade med profeterna». Vers 13 lyder ordagrant: »När han slutat profetera, gick han upp på höjden.» [134]

Också i 1 Sam. 19:18-24 kan vi läsa om en skara profeter. De vistas i Najot i Rama under Samuels ledarskap KB 1917 talar här mycket om »profetisk hänryckning» och att också besökarna »fattades av hänryckning». En sådan översättning saknar också här stöd i grundtexten. När Sauls utsända kommer till profetförsamlingen, fann de den »profeterande och Samuel stående som ledare för dem. Då kom Guds Ande över Sauls utsända och också de profeterade» (v. 20). När Saul sände ytterligare två delegationer, inträffade samma sak med dem. Genom ett Guds ingripande sattes Davids förföljare ur stånd att gripa David. I stället tvingades de av Guds Ande att tillsammans med profeterna frambära Guds ord och prisa honom. När slutligen Saul själv kommer för att gripa David, griper Gud med sin Ande in redan medan Saul är på väg. I stället för att förbanna sin fiende, tvingas Saul »profetera», dvs prisa Gud och recitera eller sjunga hans ord (v. 23). När han kommer fram till profetskolan, är han helt avväpnad. I stället för att gripa David, tar han av sig ytterklädnaden och »profeterar också han inför Samuel» (v. 24). Översättningen i KB 1917, att Saul kastade av sig sina kläder »i det att också han blev fattad av hänryckning» dikteras av en förutfattad mening. Det hebr. shapat betyder inte »kasta av sig» utan endast »ta av sig». »Också han tog av sig sina ytterkläder och profeterade också han inför Samuel», står det ordagrant. [135]

Vers 24 anger också hur tagen Saul blev av detta Guds ingripande. När en våldsam fiende till Gud och hans ord tvingas böja sig på detta sätt för Herren, är det lätt att förstå den kollaps som följde: »Han låg naken hela dagen och hela natten.» (Kanske det bör tilläggas att Bibeln betecknar den som inte bär några överkläder som »naken», t. ex. Jesaja i Jes. 20:2-3). [136]

I 1 Sam. 18:10 står det enligt KB 1917: »Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han rasade i sitt hus.» Det ord som här är översatt med »rasade», är det ord som annars alltid översätts med »profeterade» (hebr. hitnabbe). Har man klart för sig, att grundbetydelsen av verbet »profetera» är att tala för en annan, finns det ingen anledning att här hitta på betydelsen »rasa», som KB 1917 har gjort. Ordagrant efter grundtexten står det: »Och det hände sig dagen därpå att en Guds ande - en ond - kom över Saul och han profeterade i huset.» Tillägget »en ond» klargör att Sauls profeterande inte bestod av Guds goda ord utan förmodligen av svordomar och förbannelser. Också onda ord, förbannelser och falsk lära, är en sorts profeterande, men ett falskt profeterande. Ty därmed är man ett språkrör för en ond ande. [137]

Profetskolor

Man kan fråga sig i vilket sammanhang profetskaran vid Gibea och profetförsamlingen i Rama hör hemma. De omtalas första gången i samband med Samuel och enligt 1 Sam. 19:20 profeterade de under hans ledning. Här skall följande teori presenteras. [139]

När Samuel föddes (cirka 1100 f. Kr.) var den andliga situationen i Israel mycket allvarlig. De levitiska prästerna och folkets ledare hade att undervisa folket i enlighet med Herrens ord, och folket skulle i alla stycken hålla och göra vad de lärde (5 Mos. 17:9ff). »Från det som de förkunnar för dig skall du inte vika av, vare sig till höger eller till vänster» (5 Mos. 17:11). Men översteprästen Elis söner var onda män som inte ville veta av Herren (1 Sam. 2:12). De levde i uppenbar synd och deras synd »var så mycket större inför Herren, som folket därigenom lärde sig att förakta Herrens offer» (1 Sam. 2:17). De levde också i uppenbar promiskuitet vid tabernaklet i Silo (1 Sam. 2:22). [140]

I denna situation växer Samuel upp och blir Herrens profet och reformator. »Och hela Israel från Dan ända till Beer-Seba förstod, att Samuel var betrodd att vara Herrens profet» (1 Sam. 3:20). Det är därvid mycket troligt att Samuel såg som en av sina främsta uppgifter att åter få till stånd en rätt undervisning. Unga män behövde skolas i Guds ord, lära sig att ta vara på Herrens ord i alla stycken och inskärpa dessa ord hos folket. Den skada som bl. a. Elis söner vållat måste botas. [141]

Det är tänkbart att profetförsamlingen i Rama var en profetskola med Samuel som föreståndare. Najot är förmodligen namnet på själva skolan, där »profeterna», om man så vill »de teologie studerande», bodde. Najot betyder närmast »förläggning» och den låg i Rama. Den profetskara, som Saul mötte när de kom ned från höjden i Gibea (1 Sam. 10:5ff), var sannolikt Samuels elever från skolan i Rama. [142]

Hur det gick med denna profetskola efter Samuels död (cirka 1015 f. Kr.) vet vi inte. Det är möjligt att profeter som Natan och Gad under Davids tid (1011-971 f. Kr.) hade sina rötter i denna skola. [143]

I och med avfallet under Salomos sista tid (konung 971-931 f. Kr.) kom nog också den skrifttrogna undervisningen att bli eftersatt. Det är först i de texter som talar om profeterna Elia och Elisa (800-talet), som »profetlärjungar» ånyo nämns. Kanske kom profeten Elia, av liknande skäl som tidigare Samuel, att söka återupprätta en skrifttrogen undervisning i form av en eller flera profetskolor. Av 1 Kon. 22 förstår vi att »liberalteologin» hade vuxit sig stark. De fyrahundra profeter som nämns i 1 Kon. 22:6 kom kanske från en liberal profetskola, som anpassat sig till mänskliga trosföreställningar och kanaaneisk religion. [144]

Profeten Amos, som framträdde vid mitten av 700-talet, förnekar att han är en profetlärjunge, dvs att han kommer från en profetskola (Amos 7:14). Prästen Amasja vid avgudatemplet i Betel uppfattade förmodligen en profetlärjunge som en person, som å yrkets vägnar profeterade, som lät sina ord bestämmas av mänskliga intressen. Amos är därför angelägen att framhålla att han inte kommit till Betel i kraft av sitt yrke eller för att tillmötesgå mänskliga eller politiska krafter. Det är ingen mindre än Gud själv som sänt honom dit. Såsom boskapsherde i Tekoa hade han utvalts av Gud att vara hans mun, att »profetera». Översteprästen Amasja borde alltså förstå att det Amos förkunnade inte var människoord utan Guds ord. [145]

Många har uppfattat Amos 7:14 som om Amos också förnekar att han är en profet. Översättningen i KB 1917 inbjuder till en sådan tolkning, ty den lyder: »Jag är varken en profet eller en profetlärjunge.» Denna översättning är emellertid ytterst otillfredsställande. Ordagrant står det: »Inte en profet är jag och inte en profetlärjunge är jag.» Ordet »och» är här säkerligen ett »waw explicativum», dvs ett förklarande »och». Meningen blir då den, att Amos vill framhålla för Amasja att han inte är en profet i den meningen att han är en profetlärjunge. Man bör alltså översätta: »Jag är inte en profet, dvs jag är inte en profetlärjunge.» Den översättningen harmonierar också bättre med sammanhanget. Vers 15f visar ju att Herren utvalt denne boskapsherde till att frambära Herrens ord, att profetera. [146]

Låt oss helt kort ge några ytterligare exempel på »förklarande och», förutom de ovan nämnda (se s. 8f, 32). I 1 Krön. 5:26 läser vi enligt KB 1917: »Då uppväckte Israels Gud den assyriske konungen Puls ande och den assyriske konungen Tilgat-Pilneesers ande.» Men Pul och Tilgat-Pilneeser är samma person. »Och» förklarar här vem som menas med Pul, det mindre vanliga namnet. Översättningen bör lyda: »Då uppväckte Israels Gud den assyriske konungen Puls ande, dvs den assyriske konungen Tilgat-Pilneesers ande.» I Dan. 6:28 läser vi enligt KB 1917: »Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och persern Kores' regeringar.» Enligt grundtexten (6:29 i den aram. texten) står det inte »regeringar» utan »regering» efter såväl Darejaves som Kores: »under Darejaves' regering och under persern Kores' regering.» Sannolikt är det också här fråga om »ett förklarande och» med innebörden »nämligen, dvs» Liksom Pul var det mindre kända namnet på Tilgat-Pilneeser för judarna, så var förmodligen på samma sätt Darejaves det mindre kända namnet på Kores. I Mal. 3:1 står det ordagrant: »Se, jag sänder min ängel (= Johannes Döparen) och han skall bereda väg för mig. Och med hast skall den Herre som ni söker komma till sitt tempel, och förbundets ängel som ni begär, se, han kommer, säger Herren Sebaot.» Det »och» vi här har strukit under är »ett förklarande och», som bör översättas med dvs. Översättningen blir då: »Den Herre som ni söker, dvs förbundets ängel» (= Messias). [147]

Vad saken gäller

Skall vi försöka förstå profetian, dess ord och uttryck, utifrån de uppgifter som Bibeln själv ger om bl. a. författarskap och historisk situation? Eller skall vi då och då bortse från dessa Bibelns uppgifter för att bättre kunna harmonisera profetian med vad människor kan ha trott och tänkt? [149]

För att begränsa det övernaturliga till ett minimum, genomför den rationalistiska bibelkritiken i regel någon av följande operationer: [150]

Denna den rationalistiska bibelkritikens avvisande hållning gentemot det övernaturliga utgör en dödlig fara för all sann kristendom. Ty den kristna tron står och faller med det övernaturligas verklighet, inte med fria mänskliga spekulationer om det övernaturliga, vidskepelse, spiritism m. m., utan just det övernaturliga som Bibeln uppenbarar. Att göra sig av med det övernaturliga i kristendomen är att göra sig av med kristendomen själv. Ty kristendomen är övernaturlig till sitt väsen. Inte bara sådana övernaturliga ting som skapelsen och undren i Gamla och Nya testamentet är omistliga element i den kristna tron. Själva tron på Kristus, syndernas förlåtelse, den nya födelsen, dopet etc. är en följd av Guds övernaturliga ingripande i vår värld. Och hur skulle vi kunna ha någon absolut viss kunskap om dessa ting, om Gud inte uppenbarat det för oss, om det bara är fråga om mänskliga trosföreställningar, som skiftar från tid till tid. [157]

Det är betecknande att i bibelkritikens spår följer en religion, som inte har någon verklig plats för dessa ting. I stället blir politiska och inomvärldsliga frågor de viktigaste: rättvisa strukturer, bättre miljö, frihet, jämlikhet och broderskap. Kampen gäller inte »den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga» (Judas' brev, vers 3) utan social rättvisa, vilket förutsätter politisk och ekonomisk rättvisa, vilket i sin tur bl. a. förutsätter handelspolitiska aktioner och stöd åt befrielserörelser. Denna horisontala religion tränger mer och mer in i olika samfund. Ekumeniska tidskrifter och rapporter är så späckade av politiska frågor, att man kan tro att det är fråga om dokument från något politiskt parti. Andakter kan handla om bostadsmiljö och demokrati på arbetsplatsen snarare än frälsningen i Kristus Jesus. [158]

När den bibliska uppenbarelsens sanning förnekas, får vi som följd en horisontal religion. Bibliska termer som »frälsning» och »försoning» ges en ny innebörd och blir endast användbara i den mån de låter sig tillämpas på förhållandet människor emellan. En Bibel som verkligen innehåller sanna ord från den ende sanne Guden, en frälsning som endast finns i Jesus Kristus, passar inte den rationalistiska bibelkritiken, inte heller den religion som blir dess följd. Själva grundvalen för den kristna tron, den absolut sanna uppenbarelsen från Gud, blir det största problemet för den horisontala religionen, ty Bibeln drar upp gränser mellan sann och falsk religion, mellan sann och falsk lära. Kampen för ett hela mänsklighetens broderskap förutsätter en världsreligion, som inte låter en viss religionsurkund få företräde framför en annan. När Herrens profeter endast anses återspegla mänskliga trosföreställningar, finns det ingen anledning att låta deras ord bli utslagsgivande. Man behöver inte längre fråga efter vad Herrens profeter har talat, vad det profetiska ordet, Guds ord, har att säga. Lag och evangelium, synd och nåd, blir främmande begrepp, ty man frågar mycket litet efter att stå i ett rätt förhållande till den ende sanne Guden. Man blir ett folk, »som inte vill höra Herrens, sin Guds, röst» (Jer. 7:28). [159]