Jesus höll denna predikan för sina lärjungar. Det står redan i inledningen att de trädde fram till honom och att han då gav denna undervisning i lagen. Först senare (Matt 7:28) får vi veta att en folkskara också hade varit närvarande vid detta tillfälle. När Jesus hade slutat sin predikan, heter det att »folket häpnade över hans förkunnelse, ty han förkunnade sin lära för dem med makt och inte som de skriftlärda.» Denna skillnad mellan Jesu predikan och fariseernas noterades av åhörarna. Men denna predikan har på samma gång i alla tider väckt häpnad även hos Jesu lärjungar (Matt 5:17). [0]

1. Jesus »fyller» lagen med det innehåll som den redan har

När Jesus här utlägger lagen får vi inte därav dra den slutsatsen att han är en ny Mose, som kommer med nya lagar och bud. Inte heller bör vi säga att han »skärper» den lag som GT förkunnar. Han ställer sig inte i motsats till GT:s undervisning, när han säger sitt majestätiska: »Men jag säger er.» Detta »men» uttrycker i stället hans motsättning till fariseernas lagtolkning. [2]

Vi kan hänvisa till Jesu ord i Matt 5:27: »Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger: Var och en som ser på en kvinna för att begära henne har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.» Fastän Jesus här citerar det sjätte budet i »de tio orden» är det ingen tvekan om att han inte polemiserar mot »dekalogen», de tio buden, utan mot fariseernas utläggning av den. Det sjätte budet i Mose lag (2 Mos 20:14) följs ju av budorden mot den onda begärelsen (v 17). [3]

Att det är fråga om en polemik mot fariseernas lagtolkning framgår också klart av Matt 5:43: »Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa - 'och hata din fiende'.» Budet att »älska sin nästa» stod skrivet i lagen (3 Mos 19:18). Men det finns inte något ord i Skriften som befaller någon att »hata sin fiende». Tvärtom vidgar lagen budet till att gälla inte bara landsmannen utan också främlingen. Därvid påminns folket om att »ni själva har varit främlingar i Egyptens land» (2 Mos 22:21). Befallningen att hata sin fiende hade fariseerna själva fogat till lagen. Utifrån vad som gällde vid Kanaans erövring, då Gud insatte israeliterna att utföra hans straffdomar och utrota kanaanerna, drog de fariseiska lärarna den slutsatsen att det var en plikt att hata sin fiende. Något sådant lärde inte GT. [4]

Jesus däremot »fyllde» lagen med det innehåll som den redan hade. När Jesus här utlägger lagen efter dess andliga, inre mening, fortsätter han den undervisning som profeterna i GT tidigare hade gett. Han sade: »Jag har inte kommit för att upphäva utan fullborda», d.v.s. fylla lagen med det innehåll som den redan från början hade. Det skall påpekas att Jesu uttryck »lagen och profeterna» (Matt 5:17) i detta sammanhang står som beteckning för hela Gamla testamentet. Uttrycket »fullborda» har här en djup innebörd. I fråga om lagen innebär det att den får stå och behålla den innebörd den hade. På samma sätt uttrycker sig också Jesu apostel Paulus: »Vi upprätthåller lagen», låter den stå som lag (Rom 3:31). Vad evangelium beträffar betyder »fullborda» i Jesu mun att »tiden är fullbordad och Guds rike har kommit. Omvänd er och tro evangelium» (Mk 1:15). Det glädjebudskap som i GT förkunnas som ett löfte har gått i fullbordan. Messias har kommit och med honom är Guds rike här. Paulus skriver i sitt brev: »Lagens slut är Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror» (Rom 10:4). [5]

2. Lag och evangelium i fariseernas undervisning

Rättfärdigheten skulle enligt fariseerna vinnas genom laglydnad. De ville därför i allt göra Guds vilja. Guds vilja såg man då inte längre uttryckt endast i lagen, den uppenbarade gudsviljan. Man hade tillfogat ett stort antal egna regler och stadgar, som folket skulle iaktta. Men att iaktta hela detta regelsystem, de 613 buden, var omöjligt för vanligt folk, »landets folk». Därför kunde en farisé säga: »Detta folk som inte känner lagen är förbannat» (Joh 7:49). [7]

Fariseerna kunde i sin nitälskan för lagen göra till och med utöver vad lagen fordrade. De kunde ge tionde »av mynta, dill och kummin», något som inte var befallt i lagen. De menade att de höll lagen till minsta bokstav, och de var väl medvetna om att de egentligen gjorde mer än vad Gud fordrade. En ung farisé kom till Jesus och frågade vad som var gott. På den frågan svarade Jesus med att hänvisa till tio Guds bud. Men farisén svarade: »Allt detta har jag hållit. Vad fattas mig ännu?» (Matt 19:20). Denne unge farisé hade redan lämnat de tio buden bakom sig och var nu mycket intresserad att få veta om Jesus hade något ytterligare, som han skulle rättfärdiggöra sig med. Buden var för honom ett medel för rättfärdiggörelse, ett nådemedel. Gemensamt för lagreligionen är att man inte vill rättfärdiggöra sig genom att gå in under Guds i lagen uppenbarade vilja. Man vill rättfärdiggöra sig med hjälp av en perverterad och förvänd lag, med hjälp av sina egna stadgar. Resultatet blev att folket dignade under den tunga bördan, lagens ok, som fariseerna lade på människors axlar. På samma gång »födde» denna lära förmätna människor, ett förmätet folk. Judarna var stolta över att de aldrig, som hedningarna, hade brutit mot första budet. [8]

Samtidigt skall det sägas att fariseerna var angelägna om att underlätta lagens krav. Vad sådana synder som vrede, avund och högmod beträffar, så menade de att sådant inte skulle kallas synd. Det räckte för dem att göra »det yttre av bägaren rent» (Matt 23:25). Ett yttre beteende blev likvärdigt med ett iakttagande av buden. Det hör till lagreligionens väsen att den är angelägen att anpassa lagens krav efter vad människan orkar. Lagen, den underlättade lagen, lagen brukad som »nådemedel», skall enligt judendomen leda den genom lagen rättfärdige till livet. Om en sådan rättfärdighet genom lagen säger Jesus till sina lärjungar: »Jag säger er, att om er rättfärdighet inte vida övergår de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i Guds rike» (Matt 5:20). [9]

Bergspredikan ger en undervisning i lagen

Att Bergspredikan börjar med Jesu saligprisningar har ibland uppfattats så, att den inleds med en förkunnelse av evangelium. Saligprisningarna är dock inte evangelium i strikt mening. Denna predikan handlar inte om hur man kommer till tro, hur man blir salig. I sin predikan här säger inte Jesus: »Tro evangelium». Gentemot en falsk yttre rättfärdighet visar Jesus på en laguppfyllelse, där också det inre livet är riktat efter Guds vilja. Jesus talar här om gärningar. Men där gärningar och krav ställs upp, där predikas lagen. Och där gärningarna prisas, där ljuder inte evangeliet utan lagen, även om predikan inleds med saligprisningar. Vi kan med all rätt säga att här - i denna Jesu undervisning i lagen - kan hela lagen sammanfattas i kärleken. Och det är då fråga om en kärlek som sträcker sig vida. Ty att göra gott mot vänner är bara en ringa hednisk dygd, säger Kristus i Matt 5:47. Det femte budet: »Du skall inte mörda» utläggs också »av Kristus själv så, att man inte skall dräpa vare sig med hand, hjärta, mun eller åtbörder. Därför är det envar förbjudet att vredgas», säger Luther i Stora katekesen. [11]

Jesu bergspredikan och den naturliga lagen

Där var också folk, vanligt folk, som hörde denna predikan. Kanske undrar någon hur de skulle uppfatta Jesu ord. Men vi bör akta oss för att uppfatta Jesu undervisning i lagen som avsedd endast för hans närmaste lärjungar. Den lag som Jesus förkunnar är riktad till alla människor. Vi skall också veta att lagen är någorlunda känd av alla, eftersom lagens verk genom samvetet är skrivet i allas hjärtan (Rom 2:14f). När Jesus här säger: »Allt vad ni vill att människorna skall göra er (handla mot er), det skall ni göra dem (så skall ni handla mot dem)» (Matt 7:12), kan dessa ord uppfattas som en sammanfattning av den naturliga lagen, den som också hedningarna har kännedom om. Det säger oss att den uppenbarade lagen i Skriften inte är helt främmande för människor. Du vill att din cykel skall stå där i sitt ställ, när du skall använda den. Då skall du också se till att du inte berövar din kamrat hans nya cykel. En sådan etisk undervisning bejakar en svensk tonåring också i dag. Den har anknytning i hans rättskänsla. Lagen är någorlunda känd av alla. [13]

När Jesus här utlägger vad lagen säger till människor, d.v.s. den uppenbarade lagen, lagen från Sinai berg, då visar det sig att också vanligt folk inser att den bör gälla. Jesu ord bejakas omedelbart av alla sunda människor: »Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller ger honom en orm, när han ber om en fisk?» (Matt 7:9). Svaret är ju givet. Ingen. Lagens verk är skrivna i människornas hjärtan. En stoisk författare, Poseidonos i första århundradet f Kr, citerar ett ordspråk: »Ge inte kniv åt småbarn!» Redan den naturliga lagen säger att man ger ett barn goda gåvor (inom det naturligt godas sfär), inte något som kan skada det. Jesus sammanfattar sin undervisning i lagen i de orden: »Om nu ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himmelen ge det som är gott åt dem som ber honom» (Matt 7:11). [14]

Jesus är pessimist i fråga om människosläktet, när han kort och gott säger till sina åhörare: »Ni som är onda». Men han utgår från att de förstår att ge sina barn goda gåvor. Samtidigt förkunnar han en absolut syndfullhet, som inte kan gottgöras genom någon prestation. Jesus avvisar att rättfärdighet kan vinnas genom laglydnad. Vi har inte uppfyllt lagens krav på rättfärdighet. Jesus ger i sin undervisning i lagen åhöraren ett klart medvetande om absolut syndfullhet. Lagen ställer alla människor under samma dom: skyldig. [15]

Men Jesu undervisning var inte avslutad med hans undervisning i lagen. Hade så varit fallet skulle han ha varit bara en bland världens många laglärare. Han hade också ett annat budskap att förkunna, ett budskap som väger tyngre än lag och bud. Detta budskap är glädjebudskapet, evangeliet. Evangeliet om Kristi person och verk har ingen anknytning till människotankar. Det förkunnar något som ingen människa har kunnat tänka. Till alla dem som »arbetar och bär på en tung börda», lagens tunga ok, säger Jesus: »Kom till mig, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig! Jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni få vila för era själar» (Matt 11:28f). Lagen kom med krav, som ingen kunde uppfylla. Evangelium överräcker en gåva, syndernas förlåtelse, frid och ro. Jesus sade till alla betungade och nedböjda: »Kom till mig! Tro på mig!» [16]

Bergspredikan - en missförstådd predikan

1. Bergspredikan - inte en lag för samhället.

Många är de som har velat göra Bergspredikan till en lag för stat och samhälle. En av dessa var den kände ryske författaren Leo Tolstoj (d 1910). Bergspredikan med dess lag var enligt honom Jesu lagstiftning för denna värld. Genom passivitet mot ondskan skulle det goda segra. Han menade att Bergspredikans lag skulle öppna vägen till det goda samhället. Han ville med hjälp av den skapa ett människornas rike. Tolstojs utläggning var falsk. Han bortsåg från människornas ondska. Han ville bereda väg för ett gudsrike på jorden. Men vad som kom var anarkin och den kommunistiska revolutionen i Ryssland. [19]

I sin utläggning av Bergspredikan vänder sig Luther mot »svärmeandarna», som på samma sätt ville göra Jesu predikan till en lag för samhället. Luther invänder att samhället inte kan regeras av en sådan andlig lag, som förkunnar att »inte vredgas», att »inte stå emot en oförrätt». Han säger: »Vreden tillkommer dem som är satta i Guds ställe, d.v.s. föräldrar och överhet. Dem tillkommer det att straffa den som överträder detta bud (femte budet) och andra.» (Sv kyrkans bekännelseskriRer, s 416). [20]

Det kan i detta sammanhang påpekas att Jesu ord i Matt 5:22 i handskrifter från de mest skilda delar av kristenheten har tillägget: »utan skäl»: »Den som utan skäl vredgas på sin broder.» Troligen är det här fråga om en »glossa», ett förklarande tillägg. Det visar hur texten har uppfattats. Det finns också en berättigad vrede (se också Mark 3:5). [21]

2. Bergspredikan - inte evangeliska råd.